Barn nu för tiden vet inte hur man har tråkigt! Det är bara att kolla hur vilsna nutidsungar blir när vuxna bestämmer att det är skärmfritt. De vet inte alls hur de ska hantera sysslolösheten, de vet inte hur man gör när underhållningen inte kommer serverad. Annat var det på min tid, då gick man bara ut i skogen och lade en barkbåt i första bästa rännil.

Ja, det är lätt att raljera. Medhåll kommer fort från andra som var med på den tiden då vi var experter på att ha tråkigt. Men våren 2019 har tiden kommit ikapp oss. Det är upp till bevis. Vuxna börjar nämligen bli precis lika dåliga som moderna barn på att ha tråkigt.

Ljudboksföretaget Bookbeats reklam avslöjar oss. "Ditt hem har aldrig varit så välstädat!" lyder texten. Andemeningen är tydlig för alla som trätt in i lyssningens nya tidevarv: Med en ljudbok i örat blir städningen så njutbar att du inte vill sluta förrän hemmet är skinande rent.

Jag är den första att skriva under på detta. Sedan jag började lyssna på ljudböcker städar jag gärna köket efter middagen. Jag diskar till och med kastruller med behållning. Meddelar bara glatt familjen att "nu pluggar jag in mig, vill ni något får ni knacka mig på axeln!". Kanske borde jag rengöra badrummet när jag ändå är i gång. Litteraturforskaren Julia Pennlert har skrivit om ljudbokens användning: "Ljudboken påstås passa vår maximerade livsstil: den kan addera ett mervärde i vardagens ointressanta bestyr. Till skillnad från den uppmärksamhetstörstande, fysiska boken ger ljudboken dig händerna fria att dammsuga eller träna. Den frigör tid."

Just detta gör att jag trots allt vill opponera mig. Vill jag verkligen svepas med i samtidens ständiga värderande av tid, där somligt är njutbart och somligt tråkigt och målsättningen är att allt, precis hela tiden, ska vara njutbart? För detta rapporteras ju också leda till en massa stress. Hur roligt har jag egentligen? Har jag tillräckligt roligt? Tänk om andra har roligare? Bättre då att kunna genomföra tråkiga saker, som att vänta eller att diska, med jämnmod. Disken behöver varken vara rolig eller tråkig. Den ska bara göras. Och medan jag gör den kan jag tänka. Processa. Kanske till och med komma på nya idéer.

Jag vill inte heller att ljudboken ska äta upp mina dagdrömmar. Därför har jag till exempel slutat lyssna på ljudböcker på bussen till och från jobbet. Där vill jag låta tankarna vandra, det känns viktigt för mig. Mer poetiskt skrivna böcker föredrar jag dessutom att läsa i fysisk form. Jag känner igen mig mycket i en intervju med Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, på sajten Boktugg.se. Han pratar om att fysisk bokläsning görs i egen takt, och att läsaren automatiskt backar i texten när man inte förstår eller hänger med – vilket man inte alltid gör om man tappar bort sig i en ljudbok. "Istället fortsätter de flesta av oss där vi är trots att vi då tappat lite av text och berättelse. På så vis kan man kanske säga att chansen för en djupare läsupplevelse ändå ökar om vi läser själva", säger han.

För mig handlar det om att hitta bra tillfällen för ljudboken, som jag älskar som komplement till fysisk läsning. På tågresan häromdagen hann jag lyssna på halva "All den luft som omger oss", av Tom Malmquist med stor behållning, bland annat tack vare en fin och speciell läsning av Olle Sarri. När jag kom hem satte jag mig i soffan och fortsatte lyssna. Helt utan städning eller disk. Omodernt? Nej. Bara en liten protesthandling mot dagens ständiga tidsmaximering.

Sedan tog jag disken. Det var lika tråkigt som alltid. Men det behövde göras.