För några år sedan letade jag efter ordet ”skönlitteratur” i Kulturplanen för den kommun där jag arbetade. Ordet fanns inte. Förklaringen var att begreppet låg underförstått och inte behövde nämnas. Ett resonemang som osynliggör själva basen för all verksamhet på våra folkbibliotek.

Samma test på den nya biblioteksutredningen ger nästan motsvarande resultat. Skönlitteraturen lyfts allt som allt fyra gånger, och dess roll är att vara föremål för digitalisering samt skänka välbefinnande. Inledningsvis skriver utredarna att ”Skönlitteraturens positiva effekt för människors hälsa, biblioterapi, bör finnas med.” i en framtida biblioteksstrategi.

Biblioterapi går ut på att bibliotekarier ska kvacksalva som terapeuter. Och det knystas inte om att den litteratur som inte skänker välbefinnande också har sitt absoluta värde. Den bästa biblioteksterapin finns dessutom etablerad sedan länge och stavas läsecirkel.

Nästa gång skönlitteraturen nämns handlar det om demokrati och digitalisering: ”På sikt kommer alla länder att ha digitaliserat sin skönlitteratur, övriga böcker och tidningar.” Det heter också att ”För att svensk forskning ska kunna hävda sig internationellt behöver all svensk skönlitteratur digitaliseras, i andra hand alla litterära översättningar från och till svenska.”

Men för att försvara demokratin krävs i första hand en medveten kultursyn. Värt en tanke är den sårbarhet som finns i alla digitala system och nätverk. Det är enkelt att genomföra ideologisk och moralisk redigering av digitala verk. Det finns också juridiska problem gentemot författare och förlag. Och vi vill knappast att världens litterära kulturarv av misstag hamnar i knät på Google, Amazon, eller någon annan ännu okänd nätjätte.

Skönlitteraturen är: ”en unik källa till vår historia, inte bara för litteratur- och språkforskare, utan också för historiker, sociologer, antropologer, idéhistoriker, ja, en lång rad av de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsinriktningarna.” Det måste man hålla med om. Men frågan är om inte skönlitteraturen är ännu mer angelägen för medicinare, ekonomer, jurister och teknologer.

Sista och fjärde gången utredarna nämner skönlitteraturen heter det att: ”Regionbiblioteken kan förstärka fortbildning inom till exempel områdena skönlitteratur och barnbiblioteksverksamhet.” Här föreslår man något som redan sker.