Fyra adelskvinnor, systrarna Marie Charlotte (1791-1876), Adolfina Ulrika (1794-1881), Jacquette Elisabet (1801-1872) och Carolina (1803-1859), alla med efternamnet Tersmeden, står i fokus i etnologen Marie Steinruds avhandling Den dolda offentligheten. Systrarna var alla födda på herrgården Hessle i Fittja socken i Uppland. Deras far, Ryttmästaren kallad, Herman Adolf Tersmeden hade efter sin första hustrus död 1797 gift om sig med sin svägerska Anna Margareta Aurivillia Rosén von Rosenstein, Nådig frun kallad. Hon var mor till de två yngsta av systrarna. De två äldstas mor hette Christina Ulrika Rosén von Rosenstein. I familjen fanns ytterligare två barn: Anna Margareta (1788-1827) och Jakob Nils (1795-1867).

Systrarna växte upp under privilegierade förhållanden. Herrgården var rymlig och i hushållet fanns gott om tjänstefolk. De fick en gedigen utbildning som utöver hushållsbestyr, sömnad och vävning också innehöll historia, naturvetenskap och språk. I hushållet fanns fru Gallodier som lärde dem franska och generalkonsul Hellstedt som undervisade dem i engelska. Tyska fick de öva i umgänget med herrskapen Banérs på Sjöö och von Essens på Wijk. Eftersom familjen var mycket gästfri fick de också många tillfällen att umgås och konversera med gäster i det egna hemmet.

Marie Charlotte gifte sig med kyrkoherden Carl Ludwig Wåhlin och bosatte sig i Karlshamn. Adolfina äktade sin kusin, ämbetsmannen Knut von Troil och flyttade till Stockholm. Sedan hon blivit änka 1853 bodde hon i på Nedre Slottsgatan i Uppsala. Jacquette gifte sig med sin kusin Wilhelm Fredrik Tersmeden och kom så småningom att flytta till bruket Ramnäs i Västmanland. Carolina slutligen ingick äktenskap med sin ungdomskärlek, rektorn vid Katedralskolan i Uppsala, Rudolf Annerstedt. De var bosatta i Geijerska huset på Övre Slottsgatan. Såväl Adolfina som Carolina valde sina makar mot föräldrarnas vilja.

Syftet med Steinruds avhandling är att undersöka hur begreppen offentligt och privat tog sig uttryck i adelskvinnors liv under 1800-talet. Detta gör hon genom att huvudsakligen studera systrarnas korrespondens, dvs brev som skrevs av och till dem. Sammanlagt har hon närläst och bearbetat cirka 1 500 brev för sin studie. De teman hon valt att studera i dem är umgängeslivet, vänskapen, arbetslivet och hemmet.
Steinrud vill pröva bärigheten i en gängse föreställning om 1800-talet, nämligen den att män verkade i det offentliga medan kvinnor var hänvisade till privata, till hemmet. Hennes tanke är att undersöka om denna strukturella ordning också återfinns när hon går ned på individnivå. Lever kvinnor och män i skilda världar och är kvinnorna bundna till hemmet, till det privata och lite fördolda?

Steinrud kan konstatera att det offentliga inte var en kvinnofri zon och att hemmet, det privata, inte heller uteslöt män. I stället, menar hon, var gränsen för det privata och det offentliga en fråga om förhandling och tillgången till sfärerna knuten till olika faser i mäns och kvinnors liv. Hon visar till exempel att när kvinnorna fick barn blev de mer hänvisade till hemmet, men när barnen växt upp fick kvinnorna ökat tillträde till det offentliga igen. Männen började då dra sig tillbaka från yrkeslivet och såg hemmet som en självklar arena.

Visserligen levde systrarna Tersmeden i ett samhälle där kvinnor var strukturellt underordnade män, men det betydde inte, menar Steinrud, att de inte kunde agera som självständiga subjekt. Kvinnorna i hennes studie var politiskt aktiva genom att exempelvis syssla med välgörenhet. De handlade med aktier, de utbildade tjänstefolk och - vilket påpekats tidigare - de valde sina egna makar. Dessa förhållanden gör bilden av ett strikt könsdelat samhälle mer komplicerad och mångfasetterad. Kanske är det också så, påpekar Steinrud, att "adelsflickornas position i samhället gav dem ... möjlighet att handla mindre efter konvenansens regler då de på många sätt genom sin klasstillhörighet utgjorde det ledande skiktet i samhället"? Eller teg de endast ihjäl sitt upplevda förtryck?

Den dolda offentligheten är en diger avhandling som bygger på en omfattande empiri. Steinrud visar avhandlingen igenom en viss förkärlek för sitt material, men det innebär inte att analys saknas. Hon tillämpar genomgående och på ett utmärkt sätt såväl genusteori (Joan Wallach Scott, Yvonne Hirdman) som teorier om offentligt och privat, bland annat med hjälp av Jürgen Habermas studier av den borgerliga offentligheten.
För en större läsekrets än etnologer och historiker av facket, vilka väl främst är intresserade av Steinruds analyser och resultat, är dock empirin, materialet, inte mindre givande. Författaren tar läsaren med på en spännande resa i 1800-talets adelskretsar. Vi kommer de korresponderande människorna väldigt nära inpå livet och får inblickar i hur de tänkte, kände och levde. Vi får följa dem i deras dagliga arbete, i deras fostran av barn, i deras bjudningar och baler och i deras omsorger om hus, hem och familj. Det är svårt att inte läsa en så innehållsligt lockande avhandling.