Jag känner mig yr när jag läst ut Agota Kristofs trilogi. Vad var det som hände? Ytligt sett möter läsaren en enkel och luftig text. Men under de dialogspäckade sidorna och det torrt registrerande språket döljer sig ett intrikat nät av lönndörrar, illusioner och fällor. Och en massa lögner. Det här är böcker att återvända till om och om igen. Nu introduceras de i nyöversättning på svenska.

Agota Kristof är relativt okänd i Sverige, trots att hon internationellt sett är en författare med renommé. Hon föddes i Ungern 1935. När den ungerska revolten slogs ned av den sovjetiska regimen 1956 flydde hon tillsammans med sin dåvarande man och deras fyra månaders baby till Schweiz. Där levde hon fram till sin död 2011.

Hennes författarskap präglas av livet i exil och erfarenheter av flykt och krig. I den korta men koncisa självbiografin ”Analfabeten”, som även den nu ges ut på svenska, skriver hon att skrivandet räddade henne, men att franskan förblev ett fiendespråk: ”Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, slumpen, av omständigheterna. Att skriva på franska är något jag måste.” Ironiskt nog ger de språkliga begränsningarna hennes uttryck en särpräglad kvalitet. Det finns en intensitet paketerad i de minutiöst avvägda formuleringarna.

I ”Den stora skrivboken” möter vi tvillingarna Lucas och Claus. I öppningsscenen anländer de till mormoderns hus: ”Vi kommer från Stora staden. Vi har färdats hela natten. Mormor är rödögd. Hon bär på en papplåda och vi har själva en liten resväska med våra kläder.”

Kriget rasar i det land som förefaller vara Ukraina under andra världskriget. Men varken tid, nation eller stad definieras. Människorna i den lilla byn utnyttjar varandra, våldtar, ljuger och stjäl. Pojkarna tvingas arbeta hårt hos sin mormor som kallar dem ”horungar”. De skriver ner allt som händer i en stor skrivbok, men de skriver utan känslor eftersom ”ord som beskriver känslor är väldigt vaga”. För att härda sig slår de varandra tills slagen inte känns. De övar sig i grymhet genom att sprätta upp grodor. Samtidigt ger de prov på solidaritet genom att skydda sin vän Harläppen mot prästen som har utnyttjat henne sexuellt.

Tvillingarna gör det som är ytterst nödvändigt. De tvingar bokhandlaren att ge dem skrivpapper gratis när de behöver. Här handlar det inte bara om krigets traumatiserande effekter utan om en underliggande moral som Kristof ger uttryck för. Likt Dostojevskijs romanfigur Raskolnikov i ”Brott och straff” tycks tvillingarna praktisera en utilitarismens princip där ändamålet helgar medlen. Kristof problematiserar frågan om vem som är god och ond, belyser vad kriget gör med människor och vilka handlingar det legitimerar.

Hennes användning av pojkarnas perspektiv förstärker också styrkan i hennes krigsskildring. I den första boken berättar pojkarna i vi-form, vilket gör att de närmast smälter samman. Greppet kan liknas vid vad den ryske lingvisten och formalisten Viktor Sjklovskij kallar främmandegöring. Författaren kan genom att använda andra perspektiv och ord än de givna, här barnens blick, desautomatisera vår varseblivning så att vi ser det absurda i en företeelse. Kristof får kriget att kännas in på huden. Hennes trilogi blir på så vis lika tidlös som kriget känns evigt.

I den andra boken ”Beviset” följer vi Lucas som lever kvar i staden efter att brodern flytt över gränsen. Trots sin själsliga vånda lyckas han skapa sig en gemenskap med människor i sin närhet. Men i takt med att vi får följa händelserna i det lilla samhället börjar allt som tidigare sagts ställas på ända: Finns det bara en pojke? Är allt fiktion? I den sista boken ”Den tredje lögnen” börjar vi tvivla på riktigt. Vad som verkade vara objektivt skildrande visar i stället att historien är förhandlingsbar.

Främst är det den komplexa berättartekniken som fascinerar. Böckerna liknar en saga i vuxentappning där vi möter arketypiska karaktärer som den onda gumman, soldaten, den vanskapta, den goda kvinnan, den frånvarande pappan. Samtidigt är karaktärerna bara stoff. Vi närmar oss jaget för att se att det är tomt. När jag läser trilogin tänker jag mig en spegelvärld, där tid, rum och identitet bara är reflektioner av någonting annat. Beståndsdelarna i trilogin är desamma men de stuvas om och återkommer i nya formationer. Kristofs dekonstruktion av sin egen text är mästerlig.