Kompisen Krippe från skoltiden har sin storhetstid på högstadiet. Han är den tuffa, snygga killen med åtskilliga beundrarinnor i klasserna under. Han kan få vem han vill. Sedan blir villkoren annorlunda. Efter avhoppet från skolan går det bara utför. När han inte är arbetslös befinner han sig för det mesta på fyllan.

Det hade kunnat gå illa också för Lo Kauppi. Länge lever hon tillsammans med Krippe. När hon försöker slita sig loss, blir hennes tillvaro ännu mera destruktiv. Under en flerårig vistelse i London utbildar hon sig visserligen till frisör. Men samtidigt hamnar hon i missbrukarkretsar och tar allt tyngre droger, först amfetamin och heroin, sedan kokain och LSD. När hon så småningom återvänder till Sverige vistas hon två år hos ett behandlingskollektiv i Norrland. På slutet går hon på Komvux för att ta igen all förlorad tid.

Den som såg Lo Kauppis dramatisering av sitt liv i Bergsprängardottern som exploderade, en föreställning som visades på Upsala stadsteater för ett par år sedan, känner till ytterligare förutsättningar och detaljer hos ett livsöde som onekligen berör på djupet. Inte minst för att där trots allt elände ryms så mycket hoppfullhet. Manuskriptet bakom pjäsen har i dagarna givits ut som en roman med samma titel som föreställningen. Det är ett starkt självbiografiskt stoff som presenteras. Ändå har det fått ett i hög grad redigerat utförande. Åtskilligt har Lo Kauppi lämnat därhän om sitt liv. Och i stället koncentrerat framställningen till just den resa från en trasslig uppväxt rakt ner i all den självdestruktivitet där livslågan är på väg att helt utplånas, som hon också berättade om i scenframträdandet.

Det var pappans alkoholism och periodsupande som kom att prägla Lo Kauppis tidiga år. Även om han under sina nyktra mellanspel både kunde sköta sitt arbete som bergsprängare och till och med lyckades bygga ett egnahem åt sin familj blev det ändå spritmissbruket som satte den avgörande prägeln på atmosfären hemmavid. Och kanske var det framför allt oberäkneligheten som blev mest utslagsgivande. Samtidigt utvecklades också medberoendet från de närståendes sida. På samma gång som det gavs små möjligheter att bygga upp en relation till en fadersfigur att se upp till.

Det finns en hel del av både förakt och hat i Lo Kauppis berättelse från denna tid. Men också mycket av längtan och inte minst sorg. Visserligen är boken utformad som en dokumentärskildring. Ändå finns där också en tydligt skönjbar undertext, som är laddad med åtskilliga undertryckta känslor. Och som utöver att de handlar om ett barns alla rättmätiga behov även rymmer en uppsjö av motstridigheter och från omgivningen utskickade, motsägelsefulla krav och budskap. Det är mamman som står för värmen och omtanken, och hon finns där som en fast punkt att återvända till, även under den allra tyngsta tiden i London och senare på behandlingshemmet.

Ännu större utrymme än drogmissbruket får dock de avsnitt som handlar om den anorexi och bulimi som successivt utvecklas hos Lo Kauppi. Man kan tycka att den hjälp hon söker borde ha fått ett större gensvar. Men av allt att döma hör hon till de livsöden som inte passar in i gängse vårdmodeller. Det gäller lite längre fram i boken också den ideologi som styr behandlingshemmet, som drivs efter Hasselamodellen. Den självbevarelsedrift som till slut väcks hos henne, efter det att man försökt knäcka hennes jagförsvar totalt, svarar för romanens vändpunkt. Men det är Lo Kauppi själv som står för den bedriften. Och detta samtidigt som självuppfattningen och jagbilden frikopplas från de skuldkänslor och den skam som präglat hennes relationer och syn på sig själv, både mentalt och fysiskt, under lång tid. En av de viktigaste bundförvanterna i denna mäktiga process blir kanske inte helt oväntat ilskan. Man kommer att tänka på Lo Kauppi i rollen som Hanna i pjäsen Jösses flickor - återkomsten, som varit en av de senaste årens kioskvältare på Stockholms stadsteater. I slutet på den föreställningen höjer en självmedveten Hanna sin knutna näve under parollen "Ta ditt liv tillbaka!"

Det är också vad som sker i romanen. Även om avgörandet föregås av åtskillig förnedring och en lång period av drogberoende, som är plågsam att läsa. Det sistnämnda har långa stycken ett ödesdramas obeveklighet, men ger även inblickar i en verklighet, som onekligen är en inte försumbar del av dagens annars glättade och tillrättalagda samhälle. Den ömhet inför huvudpersonen man kunde känna i samband med pjäsen om bergsprängarens dotter återkommer ofta under bokens gång. Men dess allra starkaste budskap är ändå det som Lo Kauppi lyfter fram med sin berättelse, att förändringar är möjliga. Glimtvis och i strimmor är hennes roman en bok som ger hopp. Även om jag inte kan tycka annat än att Lo Kauppi hade varit värd att slippa betala ett så högt pris för att få detta att förmedla till sina läsare.