Det är tidigt 1980-tal i ett Spanien i dramatisk förändring efter Francos död. Den gamla tiden möter den nya och det är i den brytpunkten som en ensam mamma dansar med sitt barn i stadens ytterkant. ”Du får inte flyga iväg, du får inte flyga iväg!” säger det skräckslagna barnet när vinden tar tag i hans mammas kjol – en nyckelmening.

Utanför fönstret avtecknar sig siluetten av Madrid som en påminnelse om dittills ouppfyllda drömmar och liv som kunde ha levts. I sophinken, inlindad i toalettpapper, ligger en kanariefågel som dött av gasläckan i lägenheten och som gör att fönstret alltid måste stå öppet.

Det är i det rummet vi landar i Elvira Lindos fjärde roman och den första i svensk översättning.

”Allt jag har kvar av livet” är en återblick bestående av till synes oordnade minnen och berättar historien om en ung ensamstående småbarnsmamma som försörjer sig som radiopratare, i andras ögon privilegierad, men som bär på den obearbetade sorgen efter sin mammas död och det destruktiva hoppet om att barnets pappa ska komma tillbaka.

Runt omkring sliter olika världar och värderingar i henne och ambition av samhällsdokument kan anas, men det som framträder och drabbar en i Lindos autofiktiva pusselroman är den självutlämnande skildringen av moderskapet och den hjärtskärande bilden av det alltjämt förlåtande barnet. Där finns också den gnagande rädslan för att detta barn vuxit upp med minnen av oro över att ha tvingas vaka över en mor som inte varit som andras mammor, en mamma som av trötthet lämnade sin fyraåring ensam hemma när hon skulle handla, tog med honom på barer till sent på natten eller kanske inte orkade leva.

Den döda fågeln som en gång var inköpt som present till barnet för att få köket trivsamt och efterlikna minnet av det egna barndomshemmets trygga ombonade kök med tillhörande mor, blir en symbol för den katastrof som hela tiden hotar slå ner.

Lindo skriver med spanskans litterära pratighet, genom inre och yttre dialog gestaltad i en medvetandeström som ibland tenderar att driva iväg, både till innehåll och tidsperspektiv, och då riskerar att kännas alltför avlägset och oöverblickbart, särskilt i svensk språkdräkt. Men de bitvis helt briljant berättade partierna tillsammans med slutet som kraftfullt anslag gör ändå romanen till en stark läsupplevelse för den uppmärksamma läsaren.