Översättaren och redaktören Mikael Nydahl har tidigare i år givit ut ett urval av den mordvinske poeten Sergej Zavjalovs dikter på förlaget Ariel skrifter, under titeln Melik och tal. Den smäckra volymen är i hög grad värd seriösa läsares uppmärksamhet.
"Melik" är en grekiskt inspirerad nybildning, i analogi med "lyrik" och med syftning till det melodiska, till musiken.

Sergej Zavjalov föddes i Petersburg 1958. Han debuterade med avantgardistiska dikter i två underjordiska tidskrifter 1985 vid en tidpunkt då dikter utan rim och traditionell meter fortfarande sågs med misstro i Ryssland.
Men Zavjalov är till sitt ursprung mordvin, med teoretisk hemortsrätt i den autonoma sovjetrepubliken Mordvinien, bildad 1934. Problemet är att Mordvinien är ett land som nästan inte finns - det är en konstruktion. Av den knappa miljonen invånare på de 26 200 kvadratkilometer vid mellersta Volga som på kartan utmärks med detta namn räknar sig knappt 7 procent som mordviner - resten är ryssar (cirka 86 procent), tatarer och övriga. Resten av en dryg miljon mordviner lever spridda över Ryssland. Uppemot 150 nationella minoriteter inom den ryska federationen befinner sig i en liknande situation.

Det mordvinska språket kallas så bara av kringboende stammar. Mordvinerna själva anser sig tala två olika språk: erza och moksja. Dessa har utvecklats av de finsk-ugriska stammar som ursprungligen bebodde området, för att småningom överflyglas av ryssarna - slutgiltigt efter 1552, då Gyllene hordens kanat i Kazan besegrades. Egentligt levande mordvinskt språk och kultur har närmast uppslukats.
Detta är bakgrunden till Zavjalovs dikter. I ett efterord understryker han deras allmängiltighet:
"I någon bemärkelse befinner sig Mordvinien i dag, utan att egentligen ha genomlevt den Nya tiden, i ett absolut modernt rum... där alla som bor i landet saknar rötter både i rummet (eftersom gränser saknas) och i tiden (eftersom historia saknas.)

Det är en betydelsefull erfarenhet av vilken det framgår att identiteten är flytande, att dess natur är undflyende, lika undflyende som människans natur: men så är det också människan poesin har att befatta sig med."
Zavjalov, i dag bosatt i Helsingfors, är filolog. Han är hemma i latin och grekiska, hela den klassiska grunden för vår europeiska kultur - och han använder och utgår från den i sina dikter.
Han återknyter i sin föreställningsvärld förbindelsen med Herodotos, som från sina resor till Svartahavskusten på 400-talet före Kr återger berättelser om de nordliga trakter, där "det inte är möjligt att vare sig se eller fara igenom för massor av kringflygande fjädrar, som fyller både luften och marken och spärrar all utsikt."

Utan tvivel känner Zavjalov en identifikation med människorna i dessa områden bortom all vetskap, "de yttersta gelonerna" som Horatius kallar dem, och som också står som rubrik över en av Zavjalovs dikter.
Snön återkommer på flera ställen i Zavjalovs dikter. Den kan bland annat ses som förbindelselänk till den tjuvasjiske diktaren Ajgi (se hans volym Tystnad snö, i översättning till svenska av H Björkegren 1994), som apostroferas i en av dikterna.
Ajgi hade en tacksammare uppgift, och han står som samlande namn för strävan att levandegöra kultur och språk bland de etniska minoritetsfolken kring mellersta Volga - tjuvasjer, marier, udmurter har stått för motiven till hans fyrradingar i Bugning för sången, på svenska 2002.

I övrigt får man ta till sig dessa dikter med oförvillad blick - ja, just med blicken. De erbjuder växlande mönster över sidorna, med raderna uppdelade genom glesa pauser, som tillåter olika läsningar och kombinationer. De innehåller ögonblicksbilder från städer: Moskva, Saransk, Petersburg, kanske Finska viken - "granit och is". Dagsaktuella associationer: "Och hjälten kommer i slutändan att bli ihjälslagen i kriget kantänka."
Boken hålls samman och förklaras lysande genom förord, kommentarer och efterskrifter av Nydahl, Zavjalov och petersburgspoeten Aleksandr Skidan. Det har blivit till en liten dyrgrip, som anbefalles.