Diktsamlingen "Den synliga världen" är en återuppfunnen naturlära som tar avstamp i myten och bildkonsten för att omformulera det mänskliga ledmotivet, som också är poesins. Hur är vi i allt detta? Detta som Camilla Hammarström ger ordet ”världsbyggnaden”.

Kryptogam mot ljusgrön fond omsluter diktsamlingens tre sviter. Det kan vara bilden av ett levande löv eller fossilet från en tid då människan inte fanns. Läsaren kliver så in i boken med känslan av att leva och att hela tiden försvinna.

I första sviten låter Camilla Hammarström skapa universum och människan likt en genesis och binder ihop deras kroppar, oskiljaktiga. Varje passage, eller daning av dikt, består av perfekt komponerade meningar i rytm av ett andetag. Likt texten i en encyklopedi behandlar de Big bang, regnmassorna och växtligheten, men som skedde det inuti människan och blev hennes lemmar, blev barnets tillblivelse i evighetsperspektiv mellan dubbla spegelbilder.

"Jorden reser sig upp i världen. Kommer till. Vårt glödande innandöme. Värmen som ökar när man närmar sig kärnan. Också du lever med tyngden i lemmarna. Varje din rörelse genom rymden uppfunnen på nytt. Vartenda steg mot en större förskingring."

Språket är fysiskt som ett möte mellan två älskade och poetiken är romantikerns; det stora i det lilla och så försvinnanden – det makabra i form av förmultning, fossil och upphörande. Upprepning av förnimmelsen av det overkliga i att någonting finns, hellre än ett ingenting.

Formerna glider in och ut i varandra i den andra sviten. Grenar växer ur kropparna, blir fåglar och nya skepnader som går i dialog med Ovidius ”Metamorfoser”. Alla Dafne och Filomena som tystnat får åter tunga och talar till förövaren i denna poetiska metoo.

I sista sviten delar texten upp sig och språket frigörs och blir verkligt intressant. Dikten vänder sig mot bildkonsten men motivet står tillbaka för poesin i sig. Det är här det händer något. Poeten frammanar det ”som ännu är oåtkomligt för tanken” från den första sviten, det som blir "strömförande hos dig när du närmar dig gränsen".

Camilla Hammarström diktsamling omfamnar nivåer i och utanför människans gåtfulla tanke, det är en vandring från det synliga mot det förtätande som förvandlas till poetisk illumination.

"Just som landskapet bakom glas mörknar när moln drar förbi. När någon står vid fönstret och ser sig själv i grönskan nedanför."