Drygt fem år efter att ha läst Deborah Levys roman ”Simma hem” kan jag fortfarande framkalla den stämning av obeständighet och osäkerhet som genomsyrade berättelsen, och minnas hur märkligt befriande och inspirerande Levys berättarspråk var där varje passage framkallade vitt skilda bilder och associationer.

I ”Varm mjölk”, som konsekvent anspelar på Hélène Cixous feministiska klassiker ”Medusas skratt”, visar Levy återigen att berättandet är ett verktyg med oändliga möjligheter. Romanens berättarjag, den tjugofemåriga Sofia Papastergiadis, leker hela tiden med språket och med olika språk, med associationer, bilder och metaforer. Namn är viktiga, likaså frågan om vilket språk som hon känner sig hemma i. Varför vill hon som engelska bära sin fars grekiska efternamn men inte lära sig grekiska? Eller ligger grekiskan närmare hennes själ än vad hon tror, när hon konsekvent väljer att kalla maneter för medusor? (Även detta ord är förstås en subtil anspelning på ”Medusas skratt”.)

Vi får veta att Sofies far lämnade familjen när hon var fem år. Hennes mor Rose, som förutom många diffusa sjukdomssymtom periodvis inte kan gå, har sökt vård på en privatklinik i den spanska provinsen Almería. Där bor Sofia och Rose nu, i en strandlägenhet i Almerías ökenliknande landskap. Sofias eget liv, doktorandstudier i antropologi och arbetet på ett kafé i London, tycks ha tagit en paus. Hennes vardag fylls av omsorger om modern. På många vis har de fjärmat sig från varandra och ändå är de sammanväxta: ibland upptäcker Sofie att hon haltar som Rose även när hon går ensam, som om hon för gott har anpassat sig till moderns mödosamma gång.

Runt omkring Sofie är livet fullt av obeständighet. Även de andra unga kvinnorna i romanen ha pausat de liv som de tidigare levt: från Ingrid Bauer som livnär sig på konstsömnad och har lämnat familjen hemma i Berlin bakom sig, till sjuksköterskan Julietta Gómez som velat bli konstnär men i stället arbetar på faderns exklusiva klinik, och vidare till Sofias fars nya hustru Alexandra som i mycket ung ålder har bytt en redan framgångsrik karriär i finansvärlden mot livet som nybliven mor.

Genom att vrida och vända på begrepp och formuleringar tycks Sofia ständigt vara på jakt efter de mest precisa orden för att berätta om allt som händer och alla som hon möter. Det är som om hennes främsta syssla är att fånga det motsägelsefulla hos personerna runt omkring henne; Rose, fadern, doktor Gómez och hans dotter Julietta samt inte minst Alexandra som hon möter under sitt korta besök hos faderns nya familj i Aten. Kanske vill Sofia i själ och hjärta forska på människors beteende.

Samtidigt analyserar hon ingående sina egna motiv och reaktioner, inte minst i de två erotiska förbindelser som hon just inlett: med den gåtfulla tyskan Ingrid respektive den spanske studenten Juan. Därmed gör hon vad Cixous i ”Medusas skratt” definierade som den kvinnliga skriftens uppgift: ”Kvinnan måste skriva sig själv, kvinnan måste skriva om kvinnan och föra kvinnorna till skriften (…)”.

I bakgrunden pulserar Medelhavet. Dess varma vågor omsluter Sofie och hennes älskare, de för tankarna till den om ur havsböljorna födda grekiska gudinnan Afrodite, men också till ensamhet och död. De ofta omtalade brännmaneterna som både Sofia och andra skadas av är en ständigt lurande fara. Referenserna till vatten i alla dess former och till havets olika djur är som tidigare i ”Simma hem” många och laddade med betydelse. Återigen har Levy skrivit en storslagen roman där ett händelseförlopp i sig så vardagligt och fritt från dramatiska vändningar ändå är fyllt av en diffus, underliggande oro.

”Det är upp till dig att bryta de gamla kretsloppen”, lyder romanens inledande citat, också detta från Cixous. Och kanske är just detta budskap det mest aktuella och levande som Levy lånar från ”Medusas skratt”. För Sofia är berättelsen om det egna livet inte någon akt av kollektivt motstånd. Hon är för ung för att minnas tiden då ”kvinnan” och ”mannen” i singularform användes som samlingsbegrepp för respektive kön. I stället lever hon i de skenbart obegränsade valmöjligheternas tid, som får många att tappa både framtidsdrömmar och fotfäste. Märkligt lik de unga kvinnorna i Elizabeth Strouts romaner är Sofia på samma gång stark och bräcklig, hon är både sökande och desillusionerad. Kanske är det vår tids kvinnliga erfarenhet, av Deborah Levy skildrad med imponerande klarsynthet och skärpa.