Debutanten Daniel Yousefis bok är en ärlig och plågsam skildring av författarens tid som volontär i olika flyktingläger. Det var 2016 som Yousefi lämnade Sverige för att volontärjobba som tolk i flyktingläger i Grekland och Turkiet. Hans bok är en skakande berättelse om mänsklig utsatthet och lidande bortom allt tal om flyktingmottagandets volymer eller strängare gränskontroller.

Titeln är en metafor för alla de miljontals människor som i dag befinner sig på flykt runtomkring i världen. Man uppskattar antalet till närmare 70 miljoner. De bildar tillsammans den åttonde kontinenten. Boken är en poetisk-dokumentär skildring av flyktingkrisen där egna iakttagelser blandas med intervjuer, samtal och reportage från flyktingläger i södra Europa.

Daniel Yousefi skriver på en gång sakligt och poetiskt inkännande om hur utsatt man är som flykting. Han solidariserar sig med flyktingarnas desperata situation och gör sig till deras röst. Flyktingkrisen blir i "Den åttonde kontinenten" fysiskt närvarande bortom allt tal om volymer och gränskontroller.

Rädsla och ovisshet är de känslor som präglar livet på flykt. I en stark intervju berättar en syrisk kvinna om sina umbäranden då hennes familj tog sig över havet till Grekland och sedan försökte komma till Tyskland. Men gränsen till Makedonien var stängd och de hamnade till sist i ett läger nära Aten.

I en serie samtal med flyktingar från Afghanistan, Iran, Irak och Syrien avslöjas kaoset i flyktmottagandet i Grekland. Korruption, konflikter, trångboddhet, prostitution och militärpolisens våld är vardagsmat i lägren. De beskrivs som helvetet på jorden. Svenska politiker, i synnerhet Sverigedemokrater, skulle må bra av att läsa "Den åttonde kontinenten". Då skulle vi kanske få en mer human flyktingpolitik.

Boken avslutas med Daniel Yousefis egen ögonvittnesberättelse som volontär i olika flyktingläger i Grekland. Det är en resa in i vanmakt och ändlöst lidande som saknar namn. Ändå finns där stunder av värme och gemenskap, till exempel när en fotbollsturnering anordnas i ett läger.

Mardrömmen som volontär blir till sist för mycket och Daniel Yousefi måste återvända till Sverige. Också hemkomsten skriver han om. Daniel Yousefis debutbok är ett ärligt och plågsamt vittnesmål från flyktinglägren i Grekland. Det gör ont i hjärtat att läsa den.