När slutar egentligen ett krig? Den frågan är central i berättelsen här. Och visst kan man undra: när slutade till exempel första världskriget, när Berlinmuren föll kanske? Eller håller det på fortfarande. Krigen i Mellanöstern och stora delar av Afrika verkar eviga.
För bokens huvudperson pågår i alla fall fortfarande andra världskriget i början på 70-talet. Han kallar sig för Simon Krezensky och blir efter att ha fått ett cancerbesked kidnappad och bortförd av en terrorgrupp i Stockholm. Trion av kidnappare försöker sedan under långa, knivskarpa förhör ta reda på vilken denne man verkligen är. Fast vem tar egentligen reda på mest av vem?
Boken tar avstamp i Ukraina 1941 efter att Tyskland anfallit Sovjet. Utvalda sovjetiska fångar får chansen till överlevnad genom att gå in i speciella kommandon som på militärspråk heter ”hilfswillige” (hjälpsamma). Där tvingas de till lika vidriga saker som andra i kriget, och många kvalificerar lätt in sig på listan över krigsförbrytare. Huvudpersonen här har gjort sin beskärda del och verkar tycka själv att han verkligen är skyldig. Historien rör sig sedan mellan krigsåren och 70-talets nutid. Det gäller att hålla sig vaken bland alla trådar.
Alkarp är skicklig på att skriva dialog. Han dissekerar varje ordvändning och det är underhållande läsning att följa hjärnornas kamp om vem som ska avgå med segern. Samtidigt får polisen allt tydligare indikationer på att ett större terrorattentat är på gång.
”Vredens dag” är som en rysk gumma eller kinesisk ask; under varje lager kommer ett nytt. Alkarp ger en liten ledtråd här och var, men man behöver den klassiska slutscenen för att kunna greppa historien. Fram dit är det oupphörligt spännande, detta är verkligen en bladvändarthriller, dessutom fylld av sorg över allt lidande som skett. Denne Krezensky har verkligen varit med om fruktansvärda händelser. Men är han hjälten Brodsky, eller bödeln Rascher?
Alkarp säger att han valde 70-talet som avstamp då det var ett ”vansinnigt årtionde”, då mycket av hans egen världsbild formades. Fortfarande var även spåren till andra världskriget tydliga.
Att Alkarp kan sina saker visste vi förut, men att han var så bra på att mejsla ut intressanta och levande karaktärer var faktiskt en nyhet. Bokens fascinerande människoöden, fiktiva men högst sannolika, griper verkligen tag. Kanske skulle en hugad manusförfattare (Alkarp själv?) rentav göra film av detta?
bjorn.stenberg@unt.se