I "Tvilling" tar Inger Alfvén nappatag med andra hälften av 1900-talet och den feminism som då kom att prägla inte minst Sverige. Intelligent och försåtligt så att man först knappast märker vad man dras in i lägger hon tonvikten på tvillingarna Lollos och Pis privatliv. Utifrån deras helt olika livslinjer penetrerar hon begreppet frihet och påvisar hur båda kvinnorna präglas av män, också Pi, som tror sig vara den suveränt självständiga.

Parallellt med att Alfvén berör större skeenden i tiden går hon systrarna inpå livet, blottlägger avundsjukan, frustrationen, sveket och kärleken dem emellan och den boja, eller kanske välsignelse, det lägger på en människa, när hon präglas av att vara den duktiga och hela tiden måste känna sig behövd för att duga.

Som vanligt hos Inger Alfvén är språket öppet och lättillgängligt och som vanligt genomborrar hon skickligt och glasklart sina gestalters psyke.

Pi är död när boken börjar, omkommen vid ett bombattentat i Bagdad, där hon var på uppdrag som krigsfotograf. Nu planeras en utställning med krigsfoton, där Pi är enda kvinna. Lollo har lovat tala om henne vid vernissagen.

Därmed är den process igång där Lollo minns brottstycken från sin och systerns barndom, uppväxt och vuxna liv. Och kärlek och saknad ställs mot avundsjuka och ursinne.

Tvillingarnas förlossning blev ett livslångt trauma för modern. Alfvén lägger skulden på läkare och präster som fortfarande hyllade tesen att kvinnan skulle föda i smärta. Inte förrän tvillingarnas liv var i fara tog man till kejsarsnitt. Ut kom en livskraftig Lollo och en nästan död Pi. Och livet ut tog Lollo, påhejad av modern, på sig ansvaret för systern, drog henne i släptåg under lekarna, letade rätt på henne i knarkarkvartar, tog tacksam emot henne i sitt hem, där hennes två barn kom att älska mostern. Att också Lollos make Peter hörde till dem som älskade Pi hade Lollo ingen aning om förrän i livets slutfas. Läsaren däremot vet. Alfvén har lagt ut spår.

"Tvilling" utspelas i Stockholms medelklass. Lollos man Peter är äldre än sin fru och välbeställd bankman. Han tar från början alla beslut från det han på en kårbal har valt Lollo för att hon är söt. Det inre är mindre viktigt, anser han. Det kan korrigeras. Lollo är omistlig för honom. Inte minst sedan hon nästan dött av ett brustet blodkärl i hjärnan. Lollo däremot dagdrömmer om något annat och mer, medan hon villigt låter sig föras i koppel.

Hon får makens umgänge och ger vika för honom i det mesta. Mot hans vilja lyckas hon i alla fall hålla sig kvar som hemmafru i tio år fast det är "det skämmigaste som finns". Ultimat körs hon över när mannen köper en villa åt dem i Bromma utan att hon ens vet om det. Livet ut hatar hon både villan och förortslivet.

Hennes dom över feminismen som är tidens stora tema är hård. "Kvinnor borde protestera genom att vägra att delta i ett arbetsliv på mäns villkor", tänker hon. "Men det teg jag om för att slippa den hätskhet som sådana tankar föder hos andra." Gång på gång dyker mansgrisar upp i berättelsen: Pis medarbetare, som ser till att bli huvudnamn i eftertexten till det tv-reportage som Pi gjort, är en av dem.

Inger Alfvéns styrka i "Tvilling" är att hon har förlagt den stora livsdramatiken till medelklasshemmet, en fullkomligt banal arena med banala händelser, igenkännliga av många. Där förbereder den välvårdade Lollo små sammankomster med mannens vänner och med bokcirkeln hon deltar i. Halvtidsjobbet som psykolog är hennes andningsglugg. Hon blir sexuellt påhoppad av ett par av mannens vänner och spinner drömmar kring en tillfällig kontakt på en konferens. Hela tiden är hon ingen. Till slut börjar hon betvivla att hon betytt mest för någon enda människa, ens sina egna två barn.

Pi är inte lyckligare men i boken framstår hon som den som älskar mest, inte minst älskar hon Lollo, systern som alltid var bäst.

Och Peter då, Lollos man, Pis älskare och dominanten? Ja, han drabbas av begynnande demens och blir helt beroende av hustruns nåd. Romanen är som allra intensivast när Lollo i sitt inre öser hat över maken och tänker ut alla de sätt att bli kvitt honom innan hon slås av insikten om kärlekens komplexitet.

Men hon gnisslar tänder över ett samhälle som inte nått längre i jämställdhet än att det fortfarande kräver det av hustrurna, som det aldrig skulle kräva av någon man, nämligen att ta hand om sina sjuka livspartners.