I sin tredje bok fortsätter den Afghanistanfödde, i Kalifornien bosatte, Khaled Hosseini att berätta Afghanistans historia. Och bergen svarade utgår från en familj från en uppdiktad fattig by på en slätt i Afghanistan, två eller tre dagsmarscher från Kabul.

Familjen har koppling till Kabul, till ett välbärgat hus. Utifrån det skär berättelsen rakt igenom Afghanistans historia från 1940-talet till 2010-talet. De olika krigen stryker förbi huset, en och annan kula sätter sig i fasaden och de omgärdande murarna. I några decennier avlöser upproren varandra tills det åter blir relativt lugnt. Men krigets våld når aldrig konkret in i berättelsen, det finns bara där som en skugga, som försiktigt sätter delar av handlingen i rörelse.

I stora drag handlar Och bergen svarade om två syskons öden och deras livs förgreningar. En farbror till de två syskonen från byn på slätten får jobb i Kabul som betjänt åt en man och så småningom hans hustru. Något han gör sätter djupa spår i familjens historia.

Ödet är fyllt av tillfälligheter i Hosseinis roman, inte sällan är det styrt av familjemedlemmars sjukdomar och död, men också avundsjuka, kärlek, svek, lögn, omtanke, omsorg och försoning, också yttre omständigheter styr – men fokus ligger på nära relationer. Från Kabul förgrenar sig berättelsen till Paris, USA, Grekland och Pakistan.

Det finns något sympatiskt i Hosseinis karaktärsskildringar. Inte bara storskurken har en ond sida, också berättelsens fattiga drivs ibland av sina själviska och mörka sidor. Det får ödesdigra konsekvenser för andra. En avundsjuk tvillingsyster gör t ex sin syster till invalid. En mans platonska kärlek driver honom till en drastisk handling. Viktigt för bokens berättelse är också en livslång kärlek – en man som älskar en annan man i sin närhet – i hemlighet. Till skillnad från författarens debutbok Flyga drake och i likhet med uppföljaren Tusen strålande solar får kvinnornas berättelser stor plats i den nyöversatta boken.

Med andra ord, Hosseini riggar för en riktigt intressant bok. Ändå blir det hela lite för krystat, konstruerat och till slut också förutsägbart.

Trots det: Hosseini kan konsten att fånga sin läsares uppmärksamhet. Alla tillfälligheter författaren skapar kan ju även ses som ett skickligt hantverk – att få ihop trådarna. Även om boken inte når upp till Flyga drakes höjd är den en stark berättelse av en stark berättare. Ändå blir det hela ibland lite för sentimentalt och ibland gör författaren det lite för enkelt för sig. Lite för många Hollywoodtricks. Mot det kommer invändningen – det viktiga här är att det inte är standardaktörer Hosseini skildrar. Afghanistan får här röst. Han kan helt enkelt konsten att kliva över gränser så att det knappt märks.