Under ett snart 30-årigt författarskap – första romanen ”Koreografen” kom 1988 – har Håkan Nesser vässat sin särpräglade stil. Efter några mer sökande romaner, som ”Himmel över London”, ”Levande och döda i Winsford” och ”Elva dagar i Berlin”, är han tillbaka med det jag tycker är hans essens: den filosofiska och vemodiga kriminalromanen, om man ska använda en så ofta missbrukad och förminskande beteckning.

Efter tio romaner med den sympatiske kommissarien och sedermera antikvariatsägaren Van Veeteren (plus en ytterligare avstickare till Veeterens fiktiva stad Maardam med ”Straff”), fem med likaledes underfundige kommissarien Gunnar Barbarotti och flera andra med brott som drivande motor var det lätt att förstå att Håkan Nesser ville göra något annorlunda. Men jag hälsar honom välkommen hem med nya boken ”Eugen Kallmans ögon”.

Bara boktiteln får det att pirra lite av förväntning. Håkan Nesser, som den forna adjunkt i svenska och engelska som han är, älskar att leka med namn. Det gäller både personer och platser. Det fiktiva Maardam hade många likheter med någon flamländsk tätort. Hans förkärlek med att förkorta ortsnamn till bara typ ”K-” går igen här också. Oftast har det stått för någon likhet med hans uppväxtstad Kumla, men här är det hela mer placerat i icke namngiven del av Norrland. Användandet av ”Ö-” känns som närhet till Östersund eller Örnsköldsvik. Men det saknar betydelse för berättelsen så jag lämnar det därhän. Det sätter dock miljön en del.

Det börjar som vilken spänningsroman som helst. Läraren Leon Berger (en blinkning åt besläktade författaren Karin Fossums huvudfigur kommissarie Konrad Sejers hund kanske, det är en leonberger!) blir av en gammal studiekamrat tipsad om att söka en tjänst i K-. Han reser gärna från Stockholm, inte minst för att distraheras i sorgearbetet efter sin fru och unga dotter som gått bort i en olycka sju månader tidigare. Väl på plats får han veta att hans företrädare Eugen Kallmann dött aningen mystiskt på slutet av förra terminen. Han hittar dennes dagböcker bland det kvarlämnade i katedern. Något var uppenbarligen inte som det skulle. Han delar tankarna med några av kollegerna.

Det fortsätter som en kollektivroman. I olika kapitel växlar berättarrösterna i huvudsak mellan Berger, kollegorna Ludmilla Kovacs, Igor Masslind och eleven Andrea Wester (som är besvärande lik Bergers försvunna dotter). Vi får också utdrag ur Kallmanns dagböcker där det framgår att han anser sig kunna se om en människa dödat – eftersom han själv gjort just det. Nu skriver han också att han mött en annan person i K- som också är mördare. Oupptäckt. Han anger dock inte vem. Dessa medelålders Blomkvistare ger sig med liv och lust in i att försöka lösa gåtan Eugen Kallman.

Trots att Nesser inte på något som helst övertydligt sätt byter idiom mellan de olika berättarna får var och en sin distinkta röst. Man lär känna dem och kommer in i deras liv. Han låter berättelsen om Andrea få bli en liten till synes egen utflykt, men som den intrigmästare han är så knyter Nesser ihop det hela. Det blir emellanåt något av en pusseldeckare. Och även en berättelse om kärlek, det är flera finstämt romantiska inslag som lyfter historien. Eller historierna.

Tiden är ett stiliserat 90-tal där Ny Demokrati underblåser främlingsfientligheten. På skolan eskalerar det från trakasserier till att en av skinnskallarna hittas död.

Håkan Nesser berättar med den stil som blivit hans signum. Det hela genomsyras av en djup humanism och en mild humor. Hans språk är exakt och närvarande, inte minst levande på ett alldeles personligt sätt – men så är han ju också utbildad svensklärare med många års tjänstgöring i Uppsala. Inte minst märks det på hans träffsäkra och ofta roliga iakttagelser från lärarrum och skola.

Nu gör ju det här upplägget att vi knappast kommer att få fler böcker med samma persongalleri, det är ju inga givna karaktärer att gå vidare på. Ingen Barbarotti eller Van Veeteren. Jag hade gärna följt dem ett stycke till på livsvägen annars.

Man får nöja sig med Håkan Nessers hund. Författaren kommer samtidigt med boken ”Nortons filosofiska memoarer”, där hans numera avlidna livskamrat funderar runt tillvaron i den Nesserska familjekretsen. Det har blivit en charmig och tänkvärd berättelse där hans roströda, eftertänksamma och beresta rhodesian ridgeback skildrar tillvaron ur många aspekter på lättlästa 90 sidor. En perfekt resebok, för den lite kortare transporten. Den långa livsresan får man tillbringa med husse.