Även den bäste kan fela. Denna slitna sentens gäller i dubbelt måtto ”Studentjubileet – Historien om en ungdomssynd” (1928). Författare är den allmänt erkände tysk-tjeckisk-judiske Franz Werfel (1890–1945), upphovsman till en rad skådespel, ett dussin romaner samt flera samlingar lyrik. Debuterade gjorde han 1920 med en roman om de båda kompositörerna Verdi och Wagner – Werfels musikintresse stimulerades av äktenskapet med Gustaf Mahlers änka Alma Mahler.

Mest läst av hans romaner är ”Sången om Bernadette” (1941) som handlar om mjölnardottern Bernadette Soubirous från det lilla samhället Lourdes i södra Frankrike. Hon mottog uppenbarelser av Jesus och förlänades en helande kraft som lockade stora skaror sjuka att besöka henne – och bli botade. När Werfel som jude flydde från Wien i slutet av 1930-talet passerade han Lourdes på vägen till USA och avgav ett löfte att – om han kom lyckligt fram – skriva en bok om sina upplevelser där.

”Studentjubileet” är mindre läst, ändå är det den som Nilssons förlag väljer att ge ut i sin klassikerserie Absint, en serie med "moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen". Titeln är förresten missvisande och bildar bara en yttre ram till det som sker. Jubileet förläggs i romanen till 1927, 25 år efter slutexamen från Nicolaigymnasiet i Prag. Bokens undertitel är desto viktigare.

Artikelbild

| Franz Werfel (1890–1945) föddes i Prag och var samtida och vän med Franz Kafka och Martin Büber samt flera andra tysk-judiska intellektuella

Småsynder begår de flesta eleverna i klassen: krogliv och bordellbesök och skolk dagen efter. En allvarligare synd består i förfalskning av ett examensprotokoll som en av abiturienterna stjäl från ett skåp i kollegierummet. Han heter Sebastian och avser att ge en klasskamrat skulden. Franz Adler heter denne, en lysande begåvning av judisk börd som håller sig mest för sig själv.

Namnet Adler får här en särskild klang. Adler är tyska för ”örn” och har dessutom språkhistorisk anknytning till ”adel” och ”adlig”. Ett förnämt makthavarnamn således.

Om sitt förhållande till sin klasskamrat skriver berättaren Sebastian så här: ”Det var inte avundsjuka. Jag har aldrig känt någon avundsjuka. Jag hade kanske unnat någon annan segerkransen. Adler unnade jag den inte. Hatade jag honom? Jag svär nu att jag aldrig hatat Adler. Men hans överlägsenhet, just hans överlägsenhet, kunde jag inte tåla.”

Ett exempel på hur denna intellektuella överlägsenhet kunde ta sig språkligt uttryck lyder så här i en av Adlers uppsatser: ”Gud livnär inte sin värld, han har satt ut den utan föda. Men barnet måste äta och dricka, sålunda är den utifrån, inte av Gud livnärda materien, fördömd till att livnära sig själv och att äta och smälta sig i den eviga ämnesomsättningen. Till grund för livet ligger en allt genomträngande kannibalism. Naturen känner fasa för sin inneboende kannibalism, för fastän det ena djuret äter upp det andra så existerar dock inom de högre grupperna tendensen att skona sin egen art. Inget lejon äter upp ett annat lejon.”

I stycken som detta lyfter sig Werfel till en högre, både konstnärlig och intellektuell nivå. Dessutom ger han substans till romanfiguren Adlers överlägsenhet.

Mot ovanstående prov på Werfels stil när han är som bäst kan man tyvärr ställa exempel på rent slarv. När Sebastian och Adler gemensamt tänker ta på sig stölden och förbereder gemensamt självmord ­– en psykologiskt dåligt underbyggd ide – ångrar sig först Sebastian och därefter hans klasskamrat. Flykt från familjen, ja även från Prag, ter sig som en lösning på skuldproblemet.

Sebastian knölar ner ett antal kostymer, skjortor samt flera par skor i en stor resväska. På vägen till järnvägsstationen får flyktingarna bråttom och börjar småspringa – med Sebastians stentunga resväska dinglande i hans vänstra hand. Man tänker sig vad en så fullproppad resväska kan väga och inser det orimliga i saken. Hela scenen förlorar i ett slag sin trovärdighet.

Avsnitten om klassen och jubileet ger över huvud taget intryck av att vara snabbt hopkomna. Lätt roande är för all del organiserandet av skolk. Klassen indelar sig själv i grupper om tre som är frånvarande växelvis enligt ett uppgjort schema och därför aldrig åker fast.

Så växlar berättelsen om jubileet och dess förhistoria mellan slarvig realism med smålustiga inslag och korta partier burna av intellektuell spänst. Den som vill lära känna Werfel när han är som bäst bör söka sig till andra alster i hans rika produktion.