Jag läste nyligen en artikel om att unga i USA, Japan och Storbritannien ligger allt mindre, trots dejtingappar och färre tabun rapporteras det om en sexrecession med legio anledningar. Samma tendenser finns i Sverige och mycket talar för att vi får det svart på vitt när Folkhälsomyndigheten i juni presenterar sin nya undersökning om svenskarnas sexvanor – den första på 20 år.

Jag läste artikeln halvvägs in i läsningen av Helena Österlunds roman "Min sårbara kropp", som handlar om hur Helena genom att ha massvis med sex tar sig ur en motvillig sexrecession. Österlund, som tidigare i sitt författarskap varit en sparsmakad poet och prosalyriker, har nu skrivit ett slags småkyligt registrerande dagboksroman på drygt 500 sidor om sitt sexliv.

När boken börjar har det efter nio år tagit slut mellan Helena och Zac, som när de var kring 30 år träffades på en hemsida där personer med olika sexfetischer kan bli bekanta och stämma möte. Snart uppstod känslor och de inledde ett (öppet) förhållande. Först hade de sex mest hela tiden, men så småningom slutade de på Zacs initiativ att ligga, åtminstone med varandra...

Grovt förenklat gör Zac till sist slut genom att citera låten "It must have been love". Helena hamnar på botten av en brunn vid ett ödetorp i skogen. Hon går in i en svår depression och börjar "äta mediciner igen".

Men tiden går, den gör ju det, och det dödliga såret får en skorpa. Helenas längtan efter att bli omhållen, smekt och ha sex gör att hon skaffar ett konto på sidan där hon träffade Zac – det är dags att återerövra sexualiteten.

Det liggs mycket i "Min sårbara kropp", inte sällan är det sex med inslag av våld eller förnedring. Men det är varken otäckt, äckligt eller upphetsande, eftersom Österlund aldrig bemödar sig när det gäller beskrivningarna. Jag slås av hur fattigt och dumt det låter, man är "kåt", "hård" eller "våt", det är "skönt" eller till och med "jätteskönt". Samtidigt måste jag ge Österlund rätt i att det är så det brukar låta. När det gäller sex är vi människor språkligt efterblivna.

Helena träffar många män, de har sex och sedan är det inte mer med det, men i tre stycken killar förälskar hon sig. Den stora förälskelsen är den i Lukas, vars fru tillåter honom "lyxet" att leva ut sina fantasier med Helena. Men känslorna ställer till det för Helena. När det gäller Helenas känslor är hon lika sårbar som om hon nyss ömsat skinn. Hon är rädd för att trilla ner i brunnen igen.

Helena Österlund ställer många viktiga frågor till sig själv om sex och sexualitet – och i förlängningen också till läsaren. Var går till exempel gränsen? Somliga handlingar ses i ett fall som ett sexuellt övergrepp, men inte i ett annat. Är Helena ett sexuellt monster, en spindelhona som tröttar ut och slukar sina partners, eller har hon bara väldigt bra sexuellt självförtroende? Är otillfredsställd lust en sjukdom?

Här finns svar och analyser, men de präglas av en osäkerhet. Just osäkerhet kännetecknar hela boken, än vill Helena det ena i sitt liv och sexliv, än det andra. Vid första ögonkastet är "Min sårbara kropp" i högsta grad självutlämnande, men den registrerande tonen och osäkerheten gör den också blyg och tillbakadragen, åtminstone när det gäller det känslomässiga, och det gör boken andefattig. Jag ser Helenas kropp framför mig, men inte Helena, hon gömmer sig på en plats dit läsaren inte når, som en rädd katt under en säng.