Klassiker är det lätt att avfärda innan man har läst dem. Jag trodde att Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” (1890) var en något förbisprungen pjäs om kvinnlig frigörelse, men upptäckte att Hedda är en begåvad, olycklig egoist som förstör andra människors liv av ren tristess. Hon tror att makt över andra ska ge henne en kick, men inget hon gör kan ge henne någon tillfredsställelse eftersom hon saknar kontakt med sig själv.
I den norska författarens Vigdis Hjorths omdiktning är det i stället en man som känner sig instängd i sitt äktenskap. Han har fått namnet Henrik – som Ibsen själv. Henrik är son till en förmögen redare. Efter att familjen har gjort konkurs gifter han sig med Elsa och börjar jobba på svärfaderns bensinmack.
På romanens första sida har de varit tillsammans i åtta månader och han avskyr henne och hennes familj djupt och innerligt. De är banala och nöjda, pratar om att maten är god och huset är vackert – och han är rädd att bli likadan själv.
Sedan flyttar hans gamla kärlek Tale Løvlie tillbaka till stan. Hon är konstnär och vänster – allt som han och Elsa inte är. Redarsonen blir kåt på socialisten, som är nästan lika borgerlig som han själv. Ni kan gissa vad som händer sedan.
Kanske vill Hjorth visa att Henriks längtan efter ett annat liv med Tale är klichémässig för att han, i likhet med Hedda, ännu inte känner sina egna behov. Men redan det faktum att jag försöker göra en sådan välvillig tolkning innebär att Hjorth har misslyckats.
Ibsen behöver jag inte visa någon välvilja alls. Hans pjäs börjar knarrigt, men blir snart så berörande att jag sitter och tänker ”Gör inte det där!” när personerna är på väg att göra något pinsamt.
Jämfört med den manipulativa Hedda är Henrik snäll och lite mesig. Kanske är det ett sanningsenligt porträtt av skandinavisk medelklassig manlighet anno 2019, men det gör att romanen blir mycket blekare än pjäsen.
Även språket är blekt. Hjorth redovisar enkla konflikter på ett övertydligt och opersonligt vis. Jag hittar ingenting som förklarar varför hon har varit intresserad av att skriva romanen.
Gissa var man hittar en snuskig, dubbeltydig vits – hos Ibsen 1890 eller hos Hjorth 2019? På de 130 år som gått har litteraturen blivit tamare. Vi har fått en sorts passiv-aggressiv normalprosa.
Om det finns en person i ”Hedda Gabler” som det skulle vara spännande att skriva vidare om så är det Thea Elvsted. Det är Thea som bryter upp från ett dåligt äktenskap – inte Hedda.
Thea är helt klart på väg någonstans, åtminstone till dess att Hedda förstör hennes framtid.
Litteratur
Vigdis Hjorth
Henrik
Övers. Gun-Britt Sundström
Natur & Kultur