Det är förstås lite av en paradox att de böcker som fortfarande säljer bäst i landet (och kanske i världen) är just deckare. Eller kriminalromaner, thrillers, nordic noir eller vad man vill ge dem för beteckning. Borde vi inte hellre läsa om vackra och rogivande saker? Förmodligen är det någon form av katarsis att läsa om ondskan, dessutom i en form där de ansvariga oftast får sitt straff.

Många teman går förstås igen i böckerna. Det ska gärna vara trasiga poliser fortfarande, gärna slemma pedofiler och bland de svenska så är hemvändandet en populär ingrediens. Gärna en utflykt till Thailand också.

Nåväl, hur som helst. Paret Alexander och Alexandra Ahndoril skriver under pseudonymen Lars Kepler och enligt förlaget så var deras förra bok ”Kaninjägaren” 2016 års mest sålda bok. Även i den sjunde, ”Lazarus”, är det den hårt prövade polisen Joona Linna som står i förgrunden i kamratlig konkurrens med Saga Bauer. Keplarna har en förkärlek för det spektakulära och emellanåt funder jag på om de lite grann driver med hela genren, eller åtminstone har en ironisk udd i berättandet. Det hela blir så utstuderat att det närmar sig det parodiska ibland.

Artikelbild

| Paret Alexander och Alexandra Ahndoril skriver under pseudonymen Lars Kepler och deras böcker tillhör de mer otäcka. Och bästsäljande.

Fast det hindrar inte att det är mycket välskrivet och spännande från sida ett till slutet. Titeln ger för den bibelkunnige en ledtråd till temat men mer ska inte sägas. Mardrömslikt från början till slut, och det är konstigt att man inte tagit tag i filmandet av deras senare böcker.

Det har man däremot gjort med ett annat par, Cilla och Rolf Börjlinds serie. ”Springfloden” har visats under hösten. Även om denna är bra rollbesatt är böckerna värda ett bättre öde. Denna gång utspelas det lika mycket i Thailand som i Sverige när Tom Stilton, Olivia Rönning och Mette Olsäter tar sig an ett antal komplicerade utredningar som alla löper ihop vartefter. Bra personteckningar, pulstagning på världens tillstånd och hög spänningsfaktor. Kommer väl på tv så småningom.

Mons Kallentoft är en flitig herre och var nyligen med på UNT:s Bokens dag. Hans förrförra ”Djävulsdoften” var hans absolut bästa hittills, innovativ och skriven med en feberhet språkkänsla. Tyvärr är inte nya ”Himmelsskriket” riktigt på samma nivå. Det innebär ändå att den tillhör det bättre i genren. Inledningen med mamman som verkar ha glömt sitt lilla barn i en stekhet bil är suveränt otäck.

Både Anders de la Motte och Lina Bengtsdotter ger sig på hemkommande och uppväckande av gamla brott. Tyvärr får både ”Vintereld” och ”Francesca” något av typ Allersromaner från förr över sig. Det är bygderomantik (eller snarare landsortstragedi) med dolda släktband, arv och herrgårdar. Båda författarna är drivna och fantasirika men det finns något gammalmodigt över detta. Maria Lang hade varit glad för uppslagen.

Artikelbild

| Paret Alexander och Alexandra Ahndoril skriver under pseudonymen Lars Kepler och deras böcker tillhör de mer otäcka. Och bästsäljande.

Skickliga Camilla Grebes förra bok ”Husdjuret” utsågs till årets bästa av Svenska Deckarakademin 2017. I nya ”Dvalan” använder hon en ny berättarteknik. De olika huvudpersonerna får berätta i första person i olika kapitel. I centrum står 18-årige Samuel som hamnat rejält på sned. I slutänden tvingas hans djupt religiösa mamma Pernilla göra något som är emot allt hon trott på. Psykologiskt inträngande och djupt oroande.

Hos Jonas Moström är det psykiatrikern Nathalie Svensson som får göra grovjobbet, med viss hjälp av kommissarie Johan Axberg, även här i den femte boken om paret, ”Skuggorna ruva”. Ett bra exempel på vad man kan kalla vardagsdeckare, absolut inget nedvärderande, men den känns otäckt verklighetsnära. Moström är också en skicklig berättare.

Pensionärerna blir allt fler i landet och självklart måste det avspegla sig i deckarna. Både Christina Olséni & Micke Hansen och Catharina Ingelman-Sundberg har 70-plussare i huvudrollen i ”Krutgummor på krigsstigen” respektive ”Ett lik i garderoben”. Det är i båda fallen mer feel-gooddeckare i småputtrig och humoristisk stil än otäck realism.

De övriga nordiska länderna har förstås en diger produktion i genren de också. Med undantag av Finland av någon anledning. Undantaget är Mikko Porvali som skriver historiska deckare. Med ”Blod döljer inget” följer han upp utmärkta ”En blå död”. Här är platsen Karelska näset och startar året 1931. Här har finska inbördeskriget inte upphört. Kampen mellan högerextremisterna i lapporörelsen och kommunisterna är högst dödlig. Detta ska två polismän hålla koll på samtidigt som de jagar smugglare. Och är måltavlor själva. Riktigt bra skrivet och intressant historiskt dessutom.

Norge och Danmark har desto fler. Norrmannen Jørn Lier Horst fortsätter med sin serie om polisen William Wisting och hans dotter Line, journalist. I ”Katharinakoden” tar de sig an ”cold cases”, ouppklarade fall. Spännande och inte minst inkännande berättat. I tredje delen av ”Oxen-serien” fortsätter danske Jens Henrik Jensen att på nästan sexhundra sidor berätta underhållande om den traumatiserade före detta soldaten Niels Oxens kamp mot hemliga sammanslutningen Danehof i ”Den frusna elden”. Hans landsman Jesper Stein har också nått tredje delen om rejält neddekade polisen Axel Steen. Jag har sällan läst om en så sliten person som ändå lyckas med sitt utsatta jobb. Det är trasigt och sjaskigt, skickligt beskrivet.

Och Island då. I ett land med en befolkning stor som Göteborgs finns en av världens bästa deckarförfattare. Arnaldur Indriðason har visat i bok efter bok vilken enorm skicklig författare han är och ”Farlig flyktväg” är inget undantag. Här skildras islänningar på flykt tillbaka till Island 1940. Eländet förstärks av ett antal mord i Reykjavik. Suveränt bra!

Tyskland är ju en stor mottagare av nordic noir, men man har även egna i genren. Volker Kutscher skildrar mellankrigstiden i Berlin, ett tacksamt ämne. Hans ”Babylon Berlin är högst läsvärd.

En av denna genomgångs bästa böcker är oväntat från Korea. Un-Su Kims ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” om yrkesmördaren Reseng är originell och livsfilosofisk, samt skriven på ett fantastiskt språk.

Inte fått nog? Britterna återstår med säkra kort: en tegelsten i sedvanlig stil av Elisabeth George, ”Det straff hon förtjänar”, samma sak, fast tunnare, med Ann Cleeves på Shetlandsöarna, ”Vild eld”. Ytterligare en polis på botten i Joseph Knox utmärkta ”Sirener”, en kvinnlig polis med självskadebeteende i desperat välberättade ”Nu i ro slumra in” av M J Arlidge eller grävande rättsarkeolog Ruth Galloway i Elly Griffiths ”Den mörka ängeln”.

Lägg till allt från USA. ..