Hur ger man tillbaka något som har tagits ifrån en? Det omöjliga som ändå måste vara möjligt syns redan i bokens titel. Jag börjar med att säga: ska du bara läsa en bok i år så låt det bli den här. Samtidigt vet jag inte vad den skulle göra med vissa läsare. Med de som delar Naja Marie Aidts erfarenhet. Boken har undertiteln ”Carls bok”. Carl är den 25-årige son som under en drogpsykos kastat sig ut från fjärde våningen. Familjen vakar vid sjukhussängen, läkarna kommer och frågar vilka organ som kan tänkas doneras.

Det finns som sagt något omöjligt över den här boken. Den är en ständig omtagning. Aidt börjar berätta men slutar tvärt. Tar ny luft. Backar. Börjar om. Språket har förlorat sin lyster. ”Språket, som alltid har följt mig och varit mitt liv, kan inget”, skriver hon. Aidt tar spjärn mot litteraturen i sitt försök att trots allt samla språket – Jacques Roubaud, Walt Whitman och Inger Christensen är bara några vars texter citeras i boken.

När Aidt parafraserar Christensens ”Alfabet” och skriver ”magnolian finns/ den suger sin näring djupt från jorden” är det outhärdligt. Många är de som har använt sig av Christensens ”finns-formel”, men här sker det i ett så tydligt samtal och i en så rotad kontext. Vi vet vilken jord, vilken magnolia. Bilden är fruktansvärd.

Dagboksanteckningar blandas med längre prosastycken och citat. Kladd. Anteckningsbok. Formen är flytande i sitt sätt att berätta. En dagboksanteckning lyder: ”30 mars 1996, kväll, våningssäng, Carl Emil 6 år säger: 'Solen är en sorts stjärna och stjärnan är en sorts sol. Men när man är död kan man inte få människohud och människohår igen.'" Aidt skriver: ”I ett vitt kuvert har jag en lock av ditt tjocka hår. En del av det är stelt av levrat blod. Det klipptes av innan kistan stängdes. (...) Jag delade håret med din pappa.” Hon försöker närma sig händelsen, läser på om psykoser och försöker förstå hur man kan vara sig själv och inte sig själv på samma gång: "Jag försöker förstå hur du inte har begått självmord, men din kropp har kastat sig ut genom ett fönster.”

Ofta när det skrivs texter om poesi används formuleringar i stil med ”skriver om det som inte går att skriva om”. Jag har själv skrivit så. Ofta menar man då en smärta som bottnar i någonting utanför texten, som inte uttalas. Men vad finns som det inte går att skriva om, när Aidt har lyckats skriva den här boken? Det är en berättelse om död men också en ovanligt ingående berättelse om att bli och för alltid vara mor.