Mycket känner man till om Astrid Lindgren, att hon växte upp på en bondgård utanför Vimmerby, att hon blev ofattbart populär och hyllad. Att hon tvingades lämna bort sin son de första åren. Den tragiska historien har vi inte minst sett i filmen ”Unga Astrid”. Den är jag för övrigt en smula misstänksam mot, inte tusan tror jag att slagkraftiga Astrid var så där tyst och inbunden ens som trulig tonåring.

Men den här boken bjuder på en helt annan historia. Den belyser hennes 24 år som chef för Rabén & Sjögrens barnboksavdelning. Javisst, fantomen klädde sig i dräkt, gick till jobbet varje dag, fikade med de andra, skötte sina sysslor, precis som en vanlig människa! Hon jobbade halvtid, på förmiddagarna skrev hon hemma, klockan 13.00 började hon på förlaget. Och där hände det grejer under hennes tid!

Om detta berättar Kjell Bohlund, tidigare förlagschef och ordförande i Förläggareföreningen, i en synnerligen intressant, efterlängtad och välskriven bok.

Artikelbild

| Kjell Bohlund är tidigare förlagschef på Rabén & Sjögren och har även varit ordförande i både Svenska Förläggareföreningen och i Astrid Lindgren-sällskapet.

Astrid Lindgren var ett unikum både som författare och människa. Och hon är briljant även som förläggare. Utan åthävor. Utan värdegrundsmöten och samverkansgrupper. Hon är ”en pragmatisk förläggare med aversion mot publicistiska ideologier”, skriver Bohlund. Hon vill ha bra böcker och vågar satsa på udda, konstnärliga kort, men håll i er nu, det är också hon som ser till att ge ut Enid Blytons Fem-böcker i Sverige.

Det unga förlaget är på fallrepet när Astrid kommer dit och räddas av hennes egna succéer, men också av andra storsäljare, som den (särskilt då) bespottade Blyton. Massproducerade äventyr, ja, men de är spännande och fångar sina unga läsare, påpekar Astrid som får utstå kritik för detta. Inte minst från en av sina egna mest uppburna författare, Lennart Hellsing.

De både umgås och skriver långa brev, som är översvallande vänliga och tydligt ilskna. Astrid skriver: ”'Lättbegriplig' och 'lättsåld' använder du i nedvärderande betydelse – det måste väl betyda att det är bättre och finare om en bok är lite mer 'svårbegriplig' och 'svårsåld'. Så enkelt kan man nog inte skilja fåren från getterna. En bok som är lättbegriplig och lättsåld kan vara utomordentligt dålig, men den kan också vara gjord av Elsa Beskow och stå sig i ett halvt århundrade och vara lättbegriplig och lättsåld från första dagen den kom ut och allt framgent.”

Astrid Lindgren reser runt i landet och presenterar säsongens böcker på bokhandelsträffar, skriver tusen och ett varsamt refuseringsbrev, hittar nya författare och är med och grundar den svenska barnboksboomen. Och hon styr hela förlaget tillsammans med chefen Hans Rabén i ett unikt samarbete. Varje morgon rings de vid och avhandlar allt viktigt. Som en informell men självklar ledningsgrupp.

Hon är skicklig, klok (förstås!) och snabb att fatta beslut. Personalen älskar henne. De flesta författarna också, inte minst Barbro Lindgren, men med Edith Unnerstad (”Kastrullresan”) blir hon ovän, hon vet inte själv varför och är väldigt störd av det.

Astrid är en smula konflikträdd, det är Hans Rabén som tar alla jobbiga samtal om ekonomiska ersättningar. Hon sitter på dubbla stolar, som förläggare och författare, men ser till att alltid ha samma royalty som alla andra. Och när hon går i pension 1970 är hela barnboksmarknaden förändrad av Teskedsgumman, Lennart Hellsing, Barbro Lindgren, Babar, Nicke Nyfiken, Pricken, Lille Prinsen, Inger och Lasse Sandberg...