Kaotiskt men med stark närvaro skriver Helin Sahin om ett nedtystat massmord i sin födelseprovins Dersim i östra Turkiet. Lika mycket handlar boken om henne och hennes familj och om att som barn komma som flykting från de tvärbranta bergens och skummande flodernas rike till Uppsala och de underbara gröna skogarnas land som hon läst om i ”Nils Holgersson resa genom Sverige”.

Komposition finns inte i hennes skildring, lika växlingsrik som livet självt, men där finns allvar och patos och en flödande berättartalang. Huvudstupa kastas man från trivseln i ett äpplekaksdoftande svenskt kök till Dersim, där barn föder barn sedan de våldtagits av soldater och lik staplas högvis upp till hustaken. Det är år 1938. Turkarna har bränt 60 byar, mördat kanske upp till 70 000 människor och fördrivit lika många. Grymheterna är ofattbara.

”Moderniseringsprojekt” kallas händelserna på officiellt håll. Ögonvittnena benämner dem ”Förödelsen”. Turkiets mål var att assimilera och islamisera Dersim enligt parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”. Provinsen var den enda icke-muslimska i Turkiet. Där tillbad man flera gudar, hade delvis kristna värderingar och tillämpade jämlikhet mellan könen.

Turkisk press kallar invånarna naiva, okunniga plundrare. Deras kamp mot förtryck kriminaliseras. Ögonvittnen till massakern förbjuds tala. Författarens mor viskar av rädsla långt in på 2000-talet när hennes dotter ber henne berätta om vad morföräldrarna fick genomlida.

Turkiska republikens förste president Atatürk utpekas som ansvarig för folkmordet 1938. Sommaren det året träffas han av skott från en prickskytt när han uppehåller sig i Dersim. Samma höst dör han. Av skottskadorna, hävdar författarens sagesman Cano, som vigt sitt liv under exil i Sverige åt att skapa klarhet i och utkräva ansvar för massakern.

Retoriken var bombastisk redan 1937 då soldater och flyg inlett attackerna mot Dersim. En turkisk tidning skrev: ” Under oss har marken blivit tillintetgjord som en slav… över oss en himmel lika lydig som en tjänare.” Den kvinnliga piloten Sabiha Gökçen blir hjälte: ”Jag släppte mina tunga bomber över de[m] som flydde… det var några skälvande minuter.”

Händelserna i Dersim är en parallell till turkarnas massmord på armenier som kulminerade 1915-17 och som också berörs i boken. De för också tankarna till Förintelsen. Skillnaden är den totala tystnad som omgärdat dem.

Sahin skriver också om kvinnokunskap, samlad genom generationer och plötsligt värdelös i ett nytt land. Men städmanin för hennes familjs kvinnor med sig. Livfullt beskrivs hur den känns överallt i deras kroppar. Det ”skär som knivar”. Ont, ont, ont, det är vad de har. När Sahin kallar sin bok ”Minnesstädningen” är det en gest mot dessa kvinnor som rensat ut och kastat bort allt och därmed förintat det som kunnat bli stöd för minnet. Själv samlar hon och bevarar varje glimt hon hittar av det som var.

Hon skriver: ”Min generation skonades av de äldres tystnad.” Men hon skriver också: ”Vad har mina föräldrar inte berättat för mig?” I orden ligger en glödande anklagelse som får relief i hennes uppräkningar: Av hundarna och vilddjuren som åt liken. Av floden som skummade röd i veckor sedan kvinnor kastat sig ner från klipporna för att undgå våldtäkt. Av kvinnor och barn dödade med bajonett sedan överbefälhavaren beordrat soldaterna att spara på de dyra blykulorna.

Kärlek och rasande familjegräl, bland annat om PKK-gerillan och dess metoder, inte så olika turkarnas. Den vita skräcken när militär hämtar familjens män. Familjeband över nationsgränser. Allt finns med i det virrvarr av händelser och stämningar som Helin Sahin bjuder sin läsare.

Sahin är en av fem systrar. Hemmet är för henne både lärosäte och plats för politiska möten. När man kom till Uppsala blev biblioteket Carolina Rediviva mötesplats för familjen. Där jobbade mamma på serveringen. Hemma lagade pappa mat och städade och fick äntligen chans att vara pappa.

Sin bok tillägnar Sahin sin farfar. Han som ryckte in handfast i familjens liv i Dersim, avstyrde utmätning, räddade hem storasyster från skolan där hon höll på att gå under, höll lillasyster i handen på den fruktade skolvägen och övertalade pappan att fly till Sverige, denne son som han också förbannade.

Och så handlar boken om att leva med kluvet hjärta, ena halvan skälvande i Sverige, den andra i Dersim, där stjärnorna syns som hål i den becksvarta natten.