Tystnaden ekade när 25-årige parisaren Marcel Proust 1896 gav ut sin första bok, novellsamlingen ”Les plaisirs et les jours”. Senare skulle han förgäves springa gatlopp mellan förläggare för att få ”På spaning efter den tid som flytt” utgiven, detta mästerverk om sju band som speglar en hel epok och som för in symbolismen i litteraturen – och som fortfarande utövar sitt inflytande. Till slut betalade han själv utgivningen och fick sina tre sista levnadsår uppleva glans och ära, sedan romansvitens andra del fått Goncourtpriset.

Gunnar Ekelöf översatte tidigt Prousts noveller. I ”Slutet på svartsjukan & andra noveller” svarar Karin Bong och Madeleine Gustafsson för en elegant översättning som väl speglar den förmögna aristokratins och anstormande övre medelklassens liv i Paris åren runt förra sekelskiftet; en tidsperiod som inte för inte döpts till ”la belle époque”.

Till Prousts debutbok skrev Anatole France förordet. I ”Slutet på svartsjukan & andra noveller” skrivs det av Lena Kåreland, professor emeritus vid Uppsala universitet. Klart och precist fångar hon själva essensen hos Proust: hans fördjupning av det tidsbundna till något allmängiltigt, hans blick för människans övergivenhet, sorg och kärlekslängtan, hans motvilja mot att man letar självbiografiskt stoff i texterna, hans misstro mot förläggarvärlden och hans ängslan för att inte nå ut till läsarna. Hon beskriver hur Proust till och med från sin dödsbädd skickade både en vän och sin husa för att kolla hur bokhandlarna skyltade och sålde hans böcker.

Och Proust då? Jo, han är underbar, där han redan som 25-åring slår klorna i snobbism och mänsklig förblindelse och observerar hur barn inser dödens allvar medan vuxna flamsar på tills de tippar i graven. Och odräglig, därför att naturligtvis också den fina världens unkenhet finns med i texterna.

Ta till exempel titelnovellen ”Slutet på svartsjukan”, där den manlige huvudpersonen sönderslits av kval då han inser att änkan han älskar och bedrar nog också bedrar honom. Först i dödsögonblicket inser han att det inte är kärlek utan begär som varit hans sjuka och att det inte är den åtråddas framtida lycka han missunnar henne, utan hennes njutning.

Vilken människokännare han var redan som 25-åring, denne extremt svartsjuke homosexuelle Marcel Proust! Och så modern han är i sina skildringar av överklass i otidsenliga salonger.