Plötsligt befinner man sig i det fördemokratiska Europa, bland sidenfrasande adelsfröknar och titeltunga prinsar i något bayerskt sagoslott. Fröknarna är nästan alltid undersköna, om de nu inte är ”bedagade” skönheter och männen är antingen dumdristiga eller hjältemodiga. Det är Karen Blixens värld i ”Gotiska berättelser” (1934).

Påfallande ofta rör sig en jude över scenen, rikare än ett troll förstås och orientaliskt mystisk, sällan demoniserad gudskelov. Det demokratiska skymtar som en reflex i kristallglasen, en modist får lov att leda ett uppror i en av novellerna, i övrigt dominerar olycklig kärlek, feodal nostalgi och en berättarstil som för tankarna till "Canterbury tales" eller "Tusen och en natt".

Vänta nu. Karen Blixen är ju Afrika, krånglig kärlek och illa skötta kaffefarmar invänder ni kanske. Jo, men det var med de här novellerna det hela började, efter återkomsten till Danmark 1931. Samlingen skrevs på engelska och publicerades i USA under hennes pseudonym Isak Dinesen. Kritiken blev blandad men upplagorna stora. Vilket får sägas vara fullt rättvist. Karen Blixen är en gudabenådad berättare, med sitt fasta galleri av adliga typkaraktärer och franska bon-mot lyckas hon ändå fånga läsaren genom sin fenomenala iakttagelseförmåga, sitt sinne för dramatik och sin rytm och musikalitet.

Därför tar man sig gärna igenom dessa utvikningar från novellernas huvudspår, för att inte tala om utvikningar från utvikningarna. Som i novellen ”Syndafloden över Norderney”. Året är 1835 och en ohygglig översvämning dränker den ostfrisiska ön. Några människor har räddat sig på övre våningen till ett uthus, vattnet stiger alltjämt, vad gör man för att fördriva natten, jo självklart berättar man sina sagor om annu dazumal. Scenisk entré av berättelse ett, berättelse två, berättelse tre. Men det mest läsvärda är Blixens beskrivning av stämningarna innan själva händelsen, den hon såklart kallar hemsökelse: ”Ovädret föregicks av en kväll så överjordiskt stilla att lugnet föreföll onaturligt. Luften var tung och kvävande, och över land och vatten vilade ett sällsamt svavelaktigt ljusdunkel. Det fanns inte längre någon gränslinje mellan hav och himmel. Solens dunkelröda sköld försvann i en lysande dimma.”

Talangen låter sig inte döljas, inte ens om språket börjar bli daterad och känslotungt, adjektiven är en palett av tusen nyanser, konturerna är starka, motivet mer än tydligt. Blixen visar därför på komplexiteten i sådant som översättningar och sentida retuschering av texter. Hon drömmer om den feodala tidens kostymdrama, om män med vackra vader och kvinnor med svällande barmar och alla bär de en gotisk saga i sitt inre. Hon är en atavism, javisst, men så hon kan skriva! Den bedagade interiören får man som läsare betrakta som rekvisita.

När berättelserna gavs ut för första gången var de sju till antalet, i den översättning som nu presenteras finns originalets alla nio presenterade. Ibland uppträder Blixen som Edgar Allen Poe, när priorinnan blir en apa och vice versa, andra gånger är hon Scheherazade och låter det persiska sagoljuset skimra genom nätternas dunkel. Stilgreppen är oklanderliga och kraften betvingande. Som läsare har man heller ingenting emot de gamla baronernas dekadens eller de unga männens imitationer av Lord Byron, det kan de gott ha. Lite svårare är den svärmiska kärlekens dubbelmoral, bordellbesök och diktläsning samsas oskönt, nu som då.

Något som liknar en frihetsdröm glimtar ibland till i gemaken, sagan kräver att ondskans inkarnation ska besegras av godhetens vilja, gammal mot ung, patriark mot romantisk hjälte eller hjältinna. Men alltsammans handlar ändå om flykt, om att den framskrivna världen är att föredra framför den verkliga: ”Dikta! – har jag sagt till dem. Använd er fantasi, förkläd sanningen för mig! Er sanning kommer tids nog i dagen. Och då är spelet slut!”

Blixens berättelser besvärjer samtiden med det förflutna. Hon debuterade i ett 1930-tal som redan hade realism och samhällskritiskt drama i det reguljära utbudet. Då väljer hon att ta sjumilasteg tillbaka till 1800-talets agoni när moderniteten tränger fram. Knepet fungerar, det vet varje framgångsrik tv-serieproducent som låter publiken bli salig på engelska herrgårdsmiljöer där den fattige har moral, den rike oftast omoral, kvinnorna är beständigt åtråvärda och samhällsutvecklingen består i klassförsoning under en bindande ed om att allting ändå förblir vid det gamla, patron vet bäst.