”Först går man omkring en halv livstid och sörjer ett liv man inte får till och sedan är sorgen borta, trots att inget blev som man tänkt sig”. Orden är Josefin Oleviks. Hon tänker dem när hon ligger på Storkkliniken i Danmark. Över en natt har hon bestämt sig för att åka ner och låta inseminera sig. Ur en pärm har hon valt en brunhårig och mörkögd man. Och nu ligger hon där, under ett lysrör i taket och med en iPod med valsång i öronen. Väntar på att ett barn ska bli till.

Så inleds Oleviks reportagebok ”Den befriade familjen”. Det är en tunnhudad och skör inledning om ofrivillig barnlöshet och insemination av en ensamstående. Men det är också en början på en berättelse om alternativa familjekonstelationer. I ett tiotal kapitel varvar Olevik sin historia om att bli ensamstående förälder med att intervjua medicinska forskare, regnbågsfamiljer och spermadonatorer. Och resultatet är en nyanserad bok som kommer lämpligt till att det blir lagligt för singelkvinnor att skaffa barn genom insemination i Sverige, 1 april.

En av de första sakerna som jag tänker när jag läser boken är att det nog kan vara svårt att förstå argumenten mot insemination av ensamstående om man inte har barn själv. Och då menar jag inte de av typen: ”ett barn behöver en mamma och en pappa”, utan att man faktiskt behöver vara två för att orka ta hand om ett litet barn. Vaknätterna med ersättningsflaskan, kräksjukan när de börjar förskolan – jag ryser bara av tanken på att vara själv om det. Dessutom är det bra för ett barn att ha två föräldrar eftersom barnet blir mindre beroende av en person. Olevik tar upp och erkänner allt detta. Samtidigt, argumenterar hon, vore det ju ännu bättre om varje barn hade tre eller fyra föräldrar. Jag tror alla småbarnsföräldrar önskat att de hade en italiensk storfamilj att tillgå vid något tillfälle. Dessutom växer få barn upp under ideala förhållanden. I dag lever 100 000 barn med en mamma som blir slagen och var sjunde barn blir självt misshandlat. Argumenten att insemination av ensamstående skapar särskilt bräckliga familjer håller helt enkelt inte.

Det som är mest intressant i Oleviks bok är dock inte avsnitten som handlar om insemination eller IVF, utan de som tar upp om den större frågan om ”den befriade familjen”. Varje samhälle består av en treenighet, skriver Olevik, av stat, familj och individ. Det vi har gjort i Sverige är att vi har brutit treenigheten genom att koppla samman individ och stat direkt. När Oleviks son blir sjuk är det staten – och inte en partner – som sörjer för att modern och sonen ändå får inkomster. Detta brukar ibland kallas för statsindividualism vilket innebär att vår starka välfärdsstat paradoxalt nog gjort våra relationer mera oberoende.

Detta är verkligen ett ämne i tiden. Begreppet ”statsindividualism” kommer från boken ”Är svensken människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som ständigt trycks i nya upplagor. Nyligen kom Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love” där landet med mest ensamhushåll i världen sattes under lupp. Sedan några år har det även funnits en feministisk diskussion om statsindividualismen vilket Olevik märkligt nog inte tar upp. Att våra relationer gjorts ”oberoende” är bra, men inte oproblematiskt. För även om vi blir friare som individer och kan skapa vilka familjer vi vill har det en baksida av ensamhet och alienation. Styrkan med Oleviks bok är att hon vågar erkänna såväl mörkret som ljuset i statsindividualismen genom sin rörande historia om att bli ensamstående förälder.