”VI ÄR LEDSNA.” Finns det romaner där själva öppningsfrasen kan få läsaren att lystra till så hör definitivt Saša Stanišić ”Före festen” till dessa. Romanen får en mörk början med historien om den drunknade färgkarlen i byn Fürstenfelde, ett litet samhälle där ett tämligen stillastående och utsiktslöst nu lever sida vid sida med minnena av forna Östtyskland. Romanens Fürstenfelde är en fiktiv ort, enligt författaren själv inspirerad av ett flertal orter med snarlika namn i landskapet Uckermark.

Med sitt brokiga och starkt typiserade persongalleri är Stanišićs Fürstenfelde ett mikrokosmos och en berättelse om den tyska vardagen efter återföreningen; där finns bland annat byns egen konstnär fru Kranz, herr Schramm som en gång tillhörde DDR:s folkarmé, grisuppfödaren herr Gülow, och Anna, den sista ägaren till en anrik släktgård, samt inte minst byns självpåtagna arkivarie fru Schwermuth (namnet kan tolkas som ’melankoli’). Ortens liv präglas av triviala vardagshändelser och ödesmättade beslut. Med sin blandning av vemod och subtil satir, fast förankrad i den världsomspännande humortradition som rymmer såväl Slawomir Mrożek som Vanessa Barbara, berättar Stanišić om livets märkliga oföränderlighet på mikronivå i en ständigt föränderlig värld.

Romanens löst sammansatta handling utspelar sig precis som titeln antyder under en enda kväll och natt, närmare bestämt före byns årliga ’Annafest’. Festen behövs för att binda samman byns äldre och nyare historia, dess legender, anekdoter och kollektiva minnen. Natten före råder en kuslig stämning; invånarnas närmast deterministiska fixering vid förberedelsernas ritualer påminner om en spänd väntan på en annalkande komet. Tiden tycks krypa långsammare i det av väntan elektrifierade mörkret och plötsligt kan vad som helst hända; ett självmordsförsök, ett inbrott i byns arkiv, fru Kranz som målar vid storsjön och gamla femtonhundratalstexter som släpps fria för att ge röst åt det förgångna.

För det här är en roman om berättelser – alla de märkliga historier från gångna sekler som virvlar runt och vävs in i Fürstenfeldes vardag tycks både påminna om tidens gång och upphäva den. I Christine Bredenkamps översättning får femton- och sextonhundratalstyskan motsvarande svensk språkdräkt så att känslan av en polyfon historisk berättelse bevaras.

Detta är även en roman om det skönlitterära berättandets närmast obegränsade möjligheter. Effekten är en originell men också svår och uppfodrande prosa. Här finns ett intressant växling mellan en osynlig berättare och det kollektiva ”vi” som med jämna mellanrum bryter in. Här finns även ett antal grafiska effekter där en sida kan innehålla en enda mening eller där vissa fragment ser handskrivna ut och är fulla av manuella överstrykningar. Helheten blir ett collage av passager och fragment vilka inte alltid klart förhåller sig till varandra. Berättelsen glider ibland mot lyrisk prosa. Handlingen är löst sammansatt och ytterst lågintensiv. Någonstans mitt i romanen blir det dock för min del för mycket av det stillastående, av det löst sammanbundna och det outtalade. Jag tvingas erkänna att Stanišićs ”Farfar upp i graven” talade starkare till mig än vad ”Före festen” förmår göra. Men hur skriver man å andra sidan om att nuet på samma gång är flyktigt och beständigt, om att allt vi gör både bär spår av det förflutna och lämnar spår i framtiden? Kanske just så som Stanišić gör det: fragmentariskt, i form av collage och urklipp och med hjälp av en omsorgsfullt iscensatt oordning.