Jonas Hassen Khemiris nya bok "Pappaklausulen" handlar om att vara gammal, liten och mittemellan. Den handlar också om att vara olika sorters svensk i Sverige i dag. Och den handlar om att befinna sig i fritt fall i den pågående vardagen. Dråpliga episoder är det gott om men grundtonen är djupt allvarlig.

Det börjar på Arlanda. Dit anländer en gammal man från främmande land i blanksliten kavaj. Han missar flygbussen. Var är hans barn? Ja, inte där! Han fryser. Han är sjuk. Man ger honom hela sin sympati. Jävla ungar som inte masat sig dit och tagit hand om honom! Så reviderar man uppfattning. Den där ömkansvärde gamlingen visar sig vara en halsstarrig räv till gubbe, som driver sina barn till vansinne. Det går honom inte särskilt väl, men knäcks gör han inte. Snart tvingas man åter ändra sig. Han är ju full av kärlek och liv, den där tjurskallen. För så skriver Khemiri. Så att hans gestalter lever och har många ansikten.

Romanen är en familjehistoria men också en rundmålning av Sverige av i dag. De många dialogerna och språket, en vardagssvenska som flyter lätt som vatten, ger närhet. Khemiris personer har invandrarbakgrund men har etablerat sig i den svenska medelklassen och assimilerat det svenska.

Gamlingens son, bokens centralgestalt, är pappaledig. En ettåring och en fyraåring bestämmer hans tågordning. Tanken att kasta dem i väggen föresvävar honom. Dottern däremot är frånskild. Hon träffar inte sin tonårsson på grund av en vårdnadskonflikt. Hon blir gravid och gör abort mot barnafaderns vilja. Man anar att beslutet kunde ruckats om han bara följt med henne, men han backar av rädsla. Khemiri låter honom grubbla över det obegripliga i att hon "ska ha rätten att döda något som jag är hälften av”. Rädsla tas upp på flera sätt. Systern tror sig förföljd av någon som bara ska hem. Sonen flyr skräckslagen per bil när ett par killar bara vill ge honom hans tappade plånbok. Sonens flickvän är företagsjurist och älskar jobbet. Hon är ganska trött på sin omistlige loser, far till hennes barn.

Khemiri driver med den svenska medelklassens likformighet, där alla grillar och lyssnar på P1 sommaren lång. Samtidigt visar han på främlingskapets utanförskap som ingen akademisk examen kan bota. För hur lär man sig vilka Anders Järryd och Majgull Axelsson är?

Varför går pappor upp i rök efter skilsmässor? Det är en av ”Pappaklausulens” många frågor. Bokens namn syftar på en överenskommelse som sonen och pappan har gjort. När pappan flyttade tillbaka utomlands fick sonen överta hans etta i centrala Stockholm. Som motprestation skulle denne bland annat fixa boende åt pappan när han kom till Sverige. Nu tänker sonen bryta kontraktet och kicka ut pappan från sitt kontor där han brukar få bo. Det var inget ”fritt val” när pappan fördes till Sverige av kärleken. För ”kärleken är 100 procent icke-demokrati”. Efter 20 år tänker han fortfarande på henne han är skild från som sin fru. Hon är i karriären och trött på män. Också på sin vuxne son som bara vill rada upp vad han gjort före lunch: vaknat, laddat diskmaskinen, bla, bla, bla…

Bokens familj uppslukar en. Sonens upprorsförsök då han tänker sticka från hela helvetet och inte kan därför att han inte kan vara utan sina barn. Vardagskarusellen som börjar halv fem med att fiska troll ur toaletten och ingripa när ettåringen hugger tänderna i fyraåringens ben. Målande beskriver Khemiri minstingens två skedar, en att banka i bordet med och en att slänga på golvet. Och fyraåringen som gal ”Kuckeliku, klockan är sju” middagen igenom och avfärdar uppmaningen att äta i stället för att leka tupp med att säga: ”Du får inte komma på mitt kalas.”

Men det är inte komiken utan Khemiris förmåga att pricka in det som styr våra liv som ger boken dess tyngd.

Hans skildring av den unge pappan, som misslyckas med att förverkliga alla sina drömmar och som hela långa livet gjort vad han blivit tillsagd, är berörande. Och allra mest berörs man av farfadern. Hans självklara ömsinthet inför barnbarnen. Och såret han bär; sveket mot sin äldsta dotter som dog sönderknarkad. I en iskall pulkabacke berättar han om det för en enda, sonens flickvän.

Boken slutar med orden: "Jag kommer.” De är riktade från sonen till hans syster som behöver honom. Innan dess tar sonen ord som ånger och förlåtelse i sin mun. Men pappan framhärdar istadigt med sitt: ”Jag ångrar ingenting.”