Recension Få kriminalromaner förmår höja läsarens puls lika mycket som denna beskrivning av högerextremister som rånar och mördar i Tyskland, inspirerade först av tyska Baader Meinhof-ligan, sedan av Lasermannen och Malexander-mördarna i Sverige.

Boken är mer än en beskrivning av kallblodigt våld. Den är en vidräkning med tyskt SÄPO-folk som är blinda eller blundar för högerextremismen. Och den ställer osannolik svensk godtrogenhet mot väggen, en godtrogenhet som en majdag 1999 ledde till polismorden vid Malexander.

Författarna diskuterar hur tyska återföreningen efter Murens fall 1989 drev unga före detta östtyskar, in i terrorism för att bli sedda i en värld där allt gått snett för dem.

Gruppen NSU (Nationalsozialisticher Undergrund) , bestående av Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, Uwarna kallade, står i centrum. De två männen mördade tio människor under 2000-talets sju första år utan att åka fast.

Beate påstår, under den rättegång som inleddes 2013 och ännu pågår, att hon teg om morden av skräck för att bli lämnad ensam av männen som var allt hon hade och som, först den ene, sedan den andre, var hennes älskare.

Teg gjorde hon också under de 249 första rättegångsdagarna, därtill tvingad av sina advokater. Sedan bytte hon försvarare och började berätta skriftligt om sig och NSU. Minns hon rätt? Är det sant? Är det lögn? Frågorna väcks. Ingen mer än Beate vet.

Morden monterade Uwe Mundlos fortlöpande in i en Rosa Pantern-film, som efter männens död skulle bli deras testamente. Båda låg skjutna i den bil i vilken de gömt sig efter sitt sista rån, 2011. Självmord eller mord? Och i så fall, vem sköt? Frågan lämnas öppen.

Direkt efter Uwarnas död distribuerade Beate, enligt uppgjord plan, dvd-skivor med Rosa Pantern-filmen. Sedan överlämnade hon sig till polisen. Den polis som i mer än ett årtionde avfärdat NSU-morden som inbördes uppgörelser mellan invandrare.

Tyska SÄPO rekryterade agenter från innersta extremhögern, arvoderade dem med pengar som gick till terror-sponsring, bland annat till att hjälpa Beate och Uwarna att gå under jord. Agenternas brott täckte man över och man möjliggjorde deras tidskrifter.

Till exempel fick agenten Michael See, som nu är svensk medborgare och bor i Sverige, med SÄPO:s goda minne ge ut tidskriften Solbaneret, som bland annat uppmanade till terrorceller. Han ville tidigt att Beate och Uwarna skulle gripas men beordrades av sin SÄPO-kontakt att tiga still.

Finns samma mönster med högerextremister som agenter hos svenska SÄPO, undrar Christoph Andersson.

Lasermannen, John Ausonius, inspirerade Beate och Uwarna med sina skott mot invandrare. Liksom han cyklade de till brottsplatserna.

Inspiratörer blev också polismördarna vid Malexander, Jackie Arklöv Tony Olsson på Tidaholmsanstalten och Andreas Axelsson . Datum för deras brott anpassades till när Arklöv hade bokat tvättstuga i Östersund.

Snilleblixten att be dramatikern Lars Norén att skriva en pjäs åt Tony Olsson och Mats Nilsson och två interner till på Tidaholmsanstalten gjorde att Tony och Mats, omhuldade av Riksteatern, fick obevakade permissioner, som de använde till att bygga upp en socialnationalistisk terrorgrupp, där Arklöv och Axelsson togs in.

De ”artiga, hjälpsamma, trevliga pojkarna” charmade Riksteaterns dåvarande chef Isa Stenberg, som bjöd in dem till sitt hem.

Att läsa om allt detta är både såpa, kriminalroman och uppskakande historia om SÄPO kontra europeisk terrorism.