Uppsala ligger illa till i statistiken just nu och verkar ha fått mer än sin beskärda del av skjutningar och gängkriminalitet. Det kan vara svårt att tävla med det när man förlägger brottsplatsen till Upplands huvudstad.

LÄS MER: Hans Rosenfeldt: "Vår utredningskommission rör sig runt i landet"

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt väjer inte för den svårigheten när de valt Uppsala till brottsplatsen för sin sjätte bok om Riksmordkommissionen. Men så är brotten också helt annorlunda. Staden sätts i skräck efter en serie våldtäkter där gärningspersonen söver sina offer med en spruta och placerar en säck över huvudet innan brottets fullbordan.

Jag har ju många gånger efterlyst kriminalromaner (och berättelser överhuvudtaget) som har kommunen som geografisk utgångspunkt. Kjell Eriksson gjorde det innan den självvalda "exilen" men så mycket annat har det inte blivit. Oftast snuddar man bara vid den, snabba stopp på vägen till något annat.

Det är alltid en speciell känsla att uppleva fiktiva brott i närmiljön. De blir påtagliga på ett annat, mer otäckt sätt. Man kan ju alltid roa sig med att i sitt inre påtala uppenbara fel dessutom, större än så är man inte.

Denna gång är tyvärr inte Uppsalakänslan så där helt överväldigande. Visst är gatunamn och liknande tagna härifrån, men med inte alltför mycket jobb kunde man nog byta ut dem mot, säg till exempel, andra i typ Västerås. Närvaron märks mest när man kritiserar Resecentrum för dess okänsliga arkitektur. Annars är det i viss mån studentnationsliv och kyrkan som anger tydlig plats.

Jag hade väntat mig - och hoppats - på mer. Men "alltid något sa' käringen, stekte stören där kråkan suttit" som min farmor brukade säga. Berättelsen får en annan närhet trots allt.

Och det är en helt okej kriminalroman, trots att jag läst själva kärnintrigens upplägg i en deckare för många år sedan. Hjorth & Rosenfeldt vet hur man bygger upp spänningen och historien. Inte minst är de bra på psykologin, främst hos de poliser som igår i Riksmordkommissionen och deras inbördes relationer.

Dessutom har de ett ess i Sebastian Bergman, psykolog och profilerare som förlorade hustru och dotter i tsunamin. Numera är han notorisk sexmissbrukare, allmänt störmoment i utredningen och framförallt besatt av att få till en papparelation till Vanja, dottern han fick reda på när hon redan var vuxen. Och polis i Riksmord.

Där blir det riktigt bra.

kultur@unt.se