För hundra år sedan, 20 maj 1914, telegraferade Brita Söderblom till sin far Nathan, då professor i Leipzig: "Helge student. Pappa ärkebiskop."

Att Nathan oväntat blev ärkebiskop är väl känt. Om hans insatser som kyrkoledare, religionsforskare, kulturpersonlighet och retoriker har mycket skrivits. Även hans familj och stora vänkrets uppmärksammas ofta.

Men vad vet vi om Helge? Han var Anna och Nathan Söderbloms äldste son, född 1896. Som 18-åring tog han studenten på Skrapan i Uppsala. Han dog knappt 36 år gammal 1932, ett halvår efter faderns bortgång. Han hade 1927 fått sonen Robert, som avled 2010. Roberts dotter, hovrättsjuristen Omi Söderblom, hittade i Helges sista bostad i Gamla Stan en kista med hans självbiografi, "texterna". Hon beslöt utge den med inskott av främst familjebrev och egna kommentarer.

Självbiografier och memoarer är av skiftande art. Självförsvaret finns alltid, mer eller mindre; ibland är det ohöljt skrytsamt. Det kan också vara "skuldmedvetet", i regel äkta men någon gång effektsökande. Om Helge Söderbloms texter vill jag ärligt vittna, att få självbiografier gripit mig så starkt. Han skildrar sitt liv från barnaåren till sina sista dagar. Märkligt att det når oss efter 82 år i det fördolda!

Omi Söderbloms dokumentation är föredömlig. Hon presenterar noga alla för handlingen viktiga personer. Några småfel finns och hennes resonemang kring rasbiologin, florerande på 30-talet, finner jag inte helt övertygande. Men det är småsaker och vi tackar för hennes arbete.

Den språkkunnige och musikaliske Helge ansågs med rätta som den "stiligaste" av gossarna Söderblom. Då han i skolan visat teatersinne ville han bli skådespelare. Detta avslöjades för Nathan och Anna på en resa i Tyskland just de dagar sommaren 1914, när skotten i Sarajevo väckt oro. Föräldrarna var avvisande, i ordalag som sårade Helge djupt. Ändå blev han skådespelare och rönte viss uppskattning men också kritik. Han tog en fil.kand. och försörjde sig på arbete vid TT och andra företag.

Bisexualiteten kom att prägla Helges liv. Tidigt hade han förbindelser med män men också relationer till kvinnor. Med en av dessa fick han i ett kortvarigt äktenskap 1927 sonen Robert. Nathan och Anna blev helt överraskade men accepterade barnbarnet. Under en resa i Paris blev Helge anhållen av polis och fördes hem till Uppsala såsom mentalsjuk. De anhöriga besökte den utmärglade Helge men var noga med att inte situationen kom till allmänhetens kännedom. För Nathan, som själv led av ohälsa, var det en svår tid. Gripande är att ärkebiskopen på sitt karismatiska sätt ändå utförde alla de plikter som ämbetet ålade honom utan att folk anade något.

Trots slitningarna behöll Helge kärleken till föräldrarna och uppskattningen av deras gärning. Boken kallas "i skuggan av Nathan", men makarnas personligheter förminskas inte av det han skrivit. Snarare "förmänskligas" de. Syskonskaran i Stabby prästgård och senare i ärkebiskopshuset, spelar en stor roll i denna bok. Flera av sönerna orsakade föräldrarna bekymmer. För döttrarna gick det bättre. Brita, Lucie och Yvonne blev alla biskopinnor.

Allt var nu inte sorg och oro i det Söderblomska hemmet. Helge dröjer i sin sällsynt levande text gärna vid glädjen under jularna. Han talar om den goda stämningen vid tebjudningarna för professorer och studenter och prisar middagarna för framstående gäster från Sverige och utlandet.