Per Wästberg är en produktiv författare som under sitt 85-åriga liv givit ut minst en bok om året alltifrån debuten 1949. Hur hinner han, kan man undra. Innevarande års just utkomna bok om vännen Bo Grandien (1932–2014) är på drygt 400 sidor. Grandien är ungefär jämnårig med Wästberg och vänskapen dem emellan grundlades redan under gymnasietiden

Förklaringen till att Wästberg hunnit med denna ”årsbok”, om uttrycket tillåts, ligger i den redan under skoltiden påbörjade brevväxlingen dem emellan. Citaten därifrån och från andra brevskrivare är många och långa, mycket många och mycket långa.

Ibland får man en känsla av att Wästberg är bokens huvudperson. Hur kommer det sig annars att det avslutande avsnitt består av en fyra sidor lång ”Bibliografi” i vilken förtecknas samtliga av författaren utgivna skrifter. Vilken författare? Grandien så klart, tror man tills man inser att det är Wästbergs produktion som förtecknas. Han tycks i hastigheten ha glömt vem boken handlar om.

Per Wästberg är en gammal man och man ska inte raljera med hans tillkortakommanden. Hans insatser på skilda områden tidigare i livet är aktningsvärda. Särskilt minns man vad han som internationell PEN-klubbsordförande gjorde för Afrikas förföljda. Men lyrik är inte hans starka sida. I avsnittet om vännen Grandiens dikter citerar han inte någon enda av dem in extenso. När Wästberg lägger ut texten om lyrik (låt vara att föremålet är prosadikter) är det dikternas bildspråk som ibland inspirerar Wästberg till ett flöde av ord som har mer av retorisk kraft än av analytisk skärpa.

Det innebär också att han håller sig närmare de texter han talar om då de är skrivna på regelrätt prosa, och följaktligen är Wästberg mer till sin fördel på romanens område. När Bo Grandien efter två diktsamlingar lade poetdrömmarna på hyllan och valde ett så prosaiskt yrke som journalistens gjorde han det till en konst. Wästberg kapitel om Grandiens romaner är både sakrika och medryckande. Men man får inte glömma det fantastiska draget i Grandiens skrivande. Någon torr realist blev han aldrig.

Men journalisten och romanförfattaren Bo Grandien utgör bara stationer på vägen till något helt annat och för den nära vännen Per Wästberg överraskande: en professur i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Så här kan det låta: ”Jag (Per Wästberg) citerar några passager som är typiska för Bo under denna period. Han konstaterar att i samma ögonblick som snabbare transporter blir möjliga får vandringen ett ideellt egenvärde och blir en modeföreteelse i borgerliga, konstnärliga och litterära kretsar. Den ger ett drag av frihet och intellektuell lek även åt skildringar av tunga och mödosamma läroår.”

Bo Grandien hade sinne för satsers rytm och melodi och vårdade sig om interpunktion. Den tjugoårige modernisten avlöstes av en akademiker som hade kunnat bli professor i fläckfri svenska. Omsorgen om ordens valör hade han burit med sig från uppväxten och denna omsorg präglar allt han skrev, livet igenom.

Per Wästberg ger sin bok genrebeteckningen ”minnesteckning”, inte levnadsteckning. Det vi får veta om Bo Grandien är vad Wästberg, med hjälp av brev och annat skriftligt material, kommit att förknippa med vännen. Något djupare perspektiv på dennes personlighet och öde öppnas inte. Det som bjuds är ett vänporträtt. Och vackert så.