Josefine Klougart är en sällsynt känslig iakttagare, och har utvecklat ett litterärt språk som gör iakttagelserna rättvisa. "New Forest", hennes senaste bok i svensk översättning av Johanne Lykke Holm, är märklig läsning, men inte på det sätt jag hoppades. Låt mig ge några exempel!

"Himlen mörknar över stigen, blånar som en sopp man pressar fingret mot för att artbestämma." Vissa svampar får blåmärken när man klämmer på dem; Klougart får ovädersmolnens färg att framstå som något aldrig tidigare beskrivet, något suggestivt och hotfullt genom sin egensinniga bild. Samma sak gäller solens värme, som i Klougart beskrivning är "en belöning man tar emot utan skam för att den verkar som en obetydlig kompensation för en oändlig ensamhet man dömdes till redan som barn".

Det märkliga är att ingenting större uppstår när dessa var för sig känsliga och exakta meningar fogas samman till en 680-sidig roman. Att läsa "New Forest" är som att ständigt ha en glasruta mellan sig och texten. Boken är stum, monoton, stillastående. Det sker ingen utveckling, det finns ingen dynamik i berättelsen. Varje mening sitter där som en autist, helt utan kontakt med de omgivande meningarna.

Vad handlar romanen om? En kvinna – ibland kallad "hon", ibland "jag" – har ett glädjelöst förhållande med en man kallad F, en man som hon till sist också lämnar. De är barnlösa, gissningsvis i 30-årsåldern, relativt välbeställda, reser mycket. Om det gjordes en film om deras liv tror jag att allt omkring dem skulle vara vackert och dyrt; hjälplöst vackert.

När huvudpersonen var barn reste familjen på semester till New Forest i södra England. Det är en plats som blir mytisk för henne, eftersom det är ett av få ställen där hon har varit lycklig. Hennes upplevelser får henne ofta att associera till sådant hon minns, men associationerna är alltid lika grunda. Vi får en enda mening, alltid enligt samma schema – A påminner mig om B – och sedan är det stopp. Jämför med Herta Müllers sätt att låta associationer utvecklas i flera led, för att till sist nå ner till ett minne av en livsavgörande skada.

Hästar är ett genomgående tema i boken. Ett annat är huvudpersonens konfliktfyllda relation till de båda systrarna. När hon konkretiserar konflikten verkar den bestå av en ilska över att det överhuvudtaget fanns andra barn i familjen.

Hur går det till, rent tekniskt sett, att skriva en roman som på samma gång är så känslig och så kontaktlös? En ledtråd ges av det lilla ordet "som". Klougart gestaltar känslor på ett enda sätt: genom ordet "som" följt av en metafor. Snöflingorna "la sig som en päls över marken". Alla känslor ligger i metaforerna, inte i människorna. Metaforernas plikt är att hålla liv i en text som annars skulle vara djupfryst.

Klougart kontrasterar gärna en stillastående handling med dramatiska metaforer; en stor del av bokens speciella stämningsläge kommer från detta stilgrepp. Om inget särskilt händer, om alla konflikter mellan människorna förblir outtalade, måste metaforerna vara desto våldsammare. "Ljungen blommar", skriver hon, "som buken på ett djur man skär upp, det vita fettlagret, den rosa underhuden."

Det är mycket natur i "New Forest", på ett mycket skandinaviskt sätt. Natur som en ersättning för de känslor som romanpersonerna inte tillåter sig att tala om, och snart inte kan tala om, ända tills naturen framstår som en fattigdom, som ett ångestfyllt skandinaviskt designerkök. Huvudpersonen idealiserar naturen, ljuset och sina egna synintryck så hårt. De ska kompensera henne för allt hon inte kan ge uttryck åt – en strategi som är dömd att misslyckas.

Finns det något jag missförstår? För att spräcka glasrutan och förstå romanen bättre läser jag ett par danska recensioner, en intervju med Josefine Klougart och lyssnar på en radiodebatt mellan två danska litteraturkritiker. Men den bästa förklaringen till vad Klougart har velat uppnå kommer till sist från boken själv. I en sidohistoria beskriver hon en äldre kvinna, kanske huvudpersonens mor, som vårdar sin döende man och sedan vägrar lämna ifrån sig den döde mannens kropp. Hon vågar erkänna vad den unga huvudpersonen lämnar osagt: att hennes liv mest har bestått av kontaktlöshet. Genom henne klarnar även den omgivande berättelsen. "New Forest" är en roman om kontaktlösheten i livet.