Det börjar som en saga, en illavarslande saga, där orden liksom nästan omärkligt försvunnit och förintats ur vår vokabulär. Så omärkligt och stilla att vi inte ens reflekterat över saken.

Blad för blad vinns de tillbaka i rika illustrationer och lekfulla dikter. Ord som gärdsmyg, ormbunke, murgröna, ekollon och utter. Smaka på dem! Forma dem högt, liksom en motståndshandling! Ja, för Macfarlanes och Morris bok kan inte annat än beskrivas just så. Ett sätt att återerövra språket. Naturen. Allt det som barn av i dag har förlorat kontakten med.

Idén till ”De förlorade orden” föddes ur det faktum att ett fyrtiotal ord om naturen tagits bort ur nyutgåvan av "Oxford Junior Dictionary", en flitigt använd bok i de brittiska skolorna, som ett resultat av att barn inte längre använder dessa ord, vilka i stället har ersatts av ord som bifogade filer, bloggar, bredband, klipp-och-klistra och röstbrevlåda. Det säger en hel del om det samhälle som barn av i dag lever i, en värld där den naturliga lekplatsen inte längre är den intilliggande skogsdungen, utan snarare återfinns i smartphones och surfplattor.

I mångt får man också säga att boken är ett slags naturlig följd av Robert Macfarlanes förra, ”Landmark”, som utsågs till årets bok i hela 15 länder. Även den handlade om språkets kraft för att forma känslan av en plats och innehåller tusentals ord som beskriver land, natur och väder i England, Skottland, Irland och Wales.

”De förlorade orden” är perfekt högläsning. På ett lust- och lekfullt sätt låter duon nygamla ord slå rot. De väcker orden ur sin törnrosasömn och ger dem åter plats i tillvaron.

För varje blad som vänds, varje omsorgsfullt penseldrag, varje ord under min blick så stillnar kroppen. Fylls av ro. Av ett slags meditativt tillstånd. Och staden med dess ständiga brus och pockande stängs allt mer ute.

Macfarlanes lätta, ofta underfundiga, dikter väcker Morris vackra akvareller till liv med koltrasten i det vildvuxna björnbärsriset, hägerns blick i fjärran, murgrönan som sakta kryper över sidans kant och snart rymmer hela min sfär.

För boken väcker också minnet. Av allt det där som varit, min barndom: leken på Rammelbergets mjuka stenar, harsyrans beska mot gommens segelduk, ormbunksbladens stinna lövverk och kryssfältet med de kväkande grodorna gömda under lövverken, de ljuva smultronen som ett radband av önskningar och den höga tallen varunder alla fantasier växte.

Även på ”mellansidorna” har bokstäver liksom kastats ut redo att finna varandra för att åter väcka de slumrande orden och fantasin till liv. Nygamla ord växer på björnbärsgrenarna, i snöflingans mönster, i kastanjens taggiga taggar, i korpfjäderns stilla vindlande. Liksom i korta andhämtningar inför nästa återerövring.

”De förlorade orden” är kort sagt en pärla. En alldeles underbar pärla. Men dessvärre finns det fler dimensioner av problemet, ett betydligt större hot, som leder till att inte bara orden försvinner utan faktiskt också djur och växter. Jag talar naturligtvis om klimatförändringen som gör att vi bokstavligen gräver vår egen grav. För stoppar vi inte denna fasansfulla utveckling kommer Robert Macfarlane och Jackie Morris lovsång snarare bli en runa. Så låt oss lyfta blicken från våra smartphones och gå med i denna motståndsrörelse för att rädda den värld vi blivit tilldelade.