Ibland händer det att en bok går obemärkt förbi när den först publiceras, för att många år senare upptäckas av en ny generation och räddas från evig glömska. Så är fallet med den turkiske författaren Sabahattin Alis roman ”Madonna i päls” som publicerades redan 1943.

Som ung man skickas huvudpersonen Raif till Tyskland och Berlin för att gå i lära och så småningom ta över familjens tvålfabrik hemma i Turkiet. Men unge Raif vill något annat, oklart vad dock. Han drar runt på stadens gator, lär sig språket och läser tyska romaner.

En dag slinker han in på ett konstgalleri där han fastnar framför ett porträtt. Han förälskar sig i porträttet och sedan också i konstnären – porträttet är nämligen ett självporträtt. Konstnären är den mycket självständiga och levnadsglada Maria, ett barn av 1920-talets Berlin. Hon låter Raif veta att hon inte tänker förälska sig i honom, däremot vill hon gärna bli hans vän.

Men det hela utvecklar sig förstås till en kärlekshistoria, en bitterljuv sådan av högsta klass med kriser och komplikationer och diskussioner om vad kvinnan respektive mannen vinner och förlorar när de ger sig hän och vågar älska. Och alltsammans är berättat med ett förälskat språk, känslosamt översatt av Mats Andersson. Slutligen inser Maria att Raif är den hon har väntat på i hela sitt liv. Han inte är som andra män, snarare påminner han om en ung flicka. Hon förstår att hon har hittat lyckan.

Läsaren får ta del av Raifs berättelse genom en anteckningsbok, där han många år senare har skrivit ner berättelsen till följd av en händelse som väckt minnena till liv. Medveten om hur det gick sedan för Raif så förstår läsaren hela tiden att det här är en historia om det som inte blev, men som kunde och kanske också borde ha blivit. Raif är nu medelålders och fast i ett olyckligt äktenskap. Dessutom behandlas han som skit av sin familj och av sina arbetskollegor. Men en gång har han älskat och blivit älskad, och det kan ingen ta ifrån honom.

”Madonna i päls” är ingen särskilt originell roman. Att den räddats ur glömskan beror främst på författarens öde. Han fängslades för sin kritik mot den turkiska regimen och mördades när han 1948 försökte fly landet. Att läsa Ali är en politisk handling. Kritiska röster tystas fortfarande på samma sätt.

Originell eller inte, "Madonna i päls" är en tårdrypande roman väl värd att äntligen få många läsare. Fler böcker borde få en andra chans.