I sin förra bok, "Timme noll", utgick Lotta Lundberg från krigsslutet 1945. Med det sönderbombade Berlin som utgångspunkt flätade hon samman tre berättelser som sträckte sig fram till våra dagar.
Den här gången riktar hon sökljuset mot samtiden eller möjligen en snar framtid. Lotta Lundberg har medvetet valt att vara lite diffus på den punkten. Men romanen tar otvetydigt sin början i Lotta Lundbergs födelsestad Uppsala i slutet av 1990-talet. Platsen är Försvarets mytomspunna tolkskola, där under lång tid enbart unga män utbildades.
– Det var först 1999 som tolkskolan öppnades för kvinnor. Skolan var alltså en av de sista manliga bastionerna där man kunde bli "den första kvinnan som...", säger Lotta Lundberg och berättar att hon alltid fascinerats av den hemliga och elitstämplade utbildning som bedrivs där.
Det är här, i en manligt kodad miljö, som Lotta Lundberg introducerar romanens huvudperson, Sara Lander. Hon är ung, äregirig och har siktet inställt på att bli den första kvinnan att ta sig igenom tolkskolan och bli militär förhörsledare. Visserligen är kalla kriget slut sedan tio år och Jeltsins Ryssland är inte längre en stormakt, men Sara Lander och hennes kamrater pluggar ryska för glatta livet.
Ett par decennier senare är läget ett annat. Ryssland under Putins ledning är sedan länge ett land med stormaktsambitioner. Sara Lander arbetar som Berlinkorrespondent för en svensk tidning. Hennes spetsiga formuleringar om tillståndet i Sverige gör att representanter för en av Putins regimtrogna nyhetskanaler får upp ögonen för henne. Kan hon lockas över?
Lotta Lundberg är själv bosatt i Berlin sedan många år. Förutom att skriva romaner är hon också krönikör för Svenska Dagbladet. Hon bor i stadsdelen Charlottenburg där det sedan många år finns en stor rysk koloni.
Hon har själv uppvaktats av Berlinbaserade ryssar som på ett subtilt sätt kommit med förfrågningar om samarbete.
– Det är inte så att någon kommer fram till en och säger "hej, vill du jobba för oss". Det är mer komplext än så. Jag skulle kalla det för små myrsteg som tas nästan omärkligt i det tysta.
Och så var det det här med Zarah Leander, den svenska sångerskan och skådespelerskan som under 1936–1943 var bosatt i det nazistiska Tyskland och blev en av landets största och mest välbetalda stjärnor. När hon återvände till Sverige var det som persona non grata. Det dröjde många år innan hon togs till nåder.
– Det är klart att det finns likheter mellan Zarah Leanders och Sara Landers öden. Vad gäller Zarah tycker jag att behandlingen av henne är ett uttryck för det svenska hyckleriet kring hur nazivänliga vi egentligen var som nation med tyska malmtransporter och andra eftergifter på högsta nivå. Hon blev en syndabock, säger Lotta Lundberg.
Det är en för årstiden påtagligt brunbränd författare som intervjuas på Konditori Fågelsången, en av många välbekanta Uppsalamiljöer som hon skildrar i "Den första kvinnan". Solbrännan kommer sig av den sex veckor långa Atlantsegling i en 14-metersbåt som Lotta Lundberg deltog i tidigare i år.
– Vi var sju kvinnor som seglade från Kapstaden i Sydafrika till Jacare i Brasilien, ett helt fantastiskt äventyr.
Något som du kan använda litterärt framöver?
– Det såddes absolut några frön. Men om det sen blir en bok om en seglats över Atlanten är inte säkert. Jag tycker om att omformulera mina erfarenheter.