Bunny Wailer har skämt bort Uppsala Reggae Festivals besökare på senare år. Spelningar utanför Jamaica är sällsynta, men i Uppsala har han nu spelat två gånger på tre år.

Hans entré på årets reggaefestival blev minst sagt kungalik. Iklädd vit slängkappa, mörka solglasögon, majestätisk håruppsättning, en halsduk i rastafärgerna och med en spira i vänsterhanden tog han plats på scenen. Uppbackad av ett elvamannaband inledde han lite oväntat med Rastaman chant, en traditionell Nyabinghi-gospel som The Wailers inkluderade på albumet Burnin’ 1973.

På sin förra Uppsalaspelning för tre år sedan ägnade Wailer en stor del av sitt set åt att hylla Bob Marley och Peter Tosh. Denna gång låg fokus mer på låtar hämtade från de egna soloskivorna och särskilt lyfte han fram sina spirituella sånger. En lyckad version av Bald Head Jesus, från det underskattade mästerverket Liberation, hörde till en av spelningens många positiva överraskningar.

Bunny Wailers röst har inte mattats med tiden, tvärtom har den blivit än mer själfull. Entusiasmen gick inte att ta miste på. Gamla klassiker blev som nya och när han inte sjöng dansade han energiskt runt scenen. Mot slutet av spelningen kom Bob Marley-hyllningarna och möttes förstås av ett enormt jubel. Bunny Wailer berättade om hur det gick till när de startade Wailin’ Wailers tillsammans i Kingston som tonåringar, och därefter följde briljanta versioner av Trench Town, Trenchtown Rock och slutligen Simmer down, gruppens debutsingel från 1963.

Bunny Wailer levde än en gång upp till epitetet levande legend.