Efter att mer än en månad gått står jag fortfarande utan svar. Resignerat försöker jag acceptera att jag inte ens fått det nej som möjliggör att vända blad. Över en öl berättar jag för en vän om redaktören som varken svarar på mejl eller telefonsamtal. Jag har till och med lämnat ett meddelande i röstbrevlådan. Ändå är det helt tyst. Trots att det var han som uppmanade mig att skicka texten. Hennes diagnos är snabb och tydlig: ”Det låter som att han ghostar.”

Fenomenet ”ghosting” beskriver hur en vän eller någon du dejtat plötsligt försvinner utan förklaring – likt ett spöke som upplöses i tomma intet. Hen svarar inte på kontaktförsök och hoppas att du ska förstå vinken. I ett samhälle där dejtande i större utsträckning sker online är det lätt att försvinna – de gemensamma beröringspunkterna är få, och sannolikheten att ni plötsligt dyker upp på samma fest är närmast obefintlig. Det är med andra ord ett beteende som är tämligen riskfritt för ghostaren.

Samtidigt är det inte ett speciellt schysst sätt att avsluta ett förhållande. I SvD (14/2) beskriver psykologen Jenny Jägerfeld hur ett försvinnande utan förklaring är ”något av det svåraste som kan hända en människa.” Hon pekar på hur upplevelsen av avvisandet aktiverar samma områden i hjärnan som fysisk smärta, och att detta kopplas till hur sociala relationer är avgörande för vår överlevnad: ”Vår hjärna har ett slags övervakningssystem (social monitoring system) vilket använder ledtrådar från människor och vår omgivning för att leda oss rätt i hur vi ska bete oss i olika situationer.”

Artikelbild

| Inget svar på e-postmeddelandet, telefonsvararmeddelandet och sms:et ännu? Då har du kanske blivit "ghostad"...

Men den som blir ghostad får inga förklaringar eller ledtrådar. Det är upp till dig själv att försöka svara på de frågor som fortfarande hänger i luften. Se bara hur Lena Anderssons Ester Nilsson reagerar när Hugo Rask ghostar henne i romanen ”Egenmäktigt förfarande”. Hon visar upp hela det känslospektrum som försvinnandet väcker: Hon skriver arga sms, oroar sig, letar (tekno)logiska förklaringar (kanske har telefonen gått sönder?). Är det mitt fel? Allt under det att självkänslan bryts ner till små, rasslande smulor.

Någonstans verkar det finnas en uppfattning om att ett uteblivet svar är bättre än ett nej. Att det trots allt innebär en potentiell (om än minimal) möjlighet, något att hoppas på bara man vill tillräckligt mycket. Som Sven-Ingvars sjunger i sin dansbandshit: ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

I mitt fall handlade det inte om en kärleksrelation. Det var varken en sexuell invit eller ett försök att initiera en dejt. Det var ett arbetsmejl. Ändå verkar den icke namngivne redaktören behandla det med samma undvikande attityd som Hugo Rask.

Dessvärre är det ingen engångsföreteelse. Ta bara det obskyra prosalyriska manuskript jag postade till ett förlag (”vi har som målsättning att svara inom tre månader”). Efter ett och ett halvt år med regelbunden mejlkontakt, telefonsamtal med löfte om återkoppling och ett besök på kontoret stod jag fortfarande utan svar – på den nyväckta frågan om de ens visste var dokumentet fanns, ”för jag skulle gärna hämta det i så fall”. Eller arbetsintervjuerna som inte ens följs av standardsvaret ”vi har valt att gå vidare med en annan sökande”.

Till detta kan vi addera de otaliga rekryteringstjänster där man laddat upp kontaktuppgifter, fotografi och en så attraktiv beskrivning av sig själv som möjligt – allt för att få en matchning. Ibland känns arbetslivet som en dejtingsituation där allt handlar om att få arbetsgivaren att svajpa höger.