Jag är extremt rädd för cancer. Det är en samtidigt rationell och irrationell känsla. Rationell är den för att man beräknar att ungefär var tredje svensk får någon form cancer någon gång under sin livstid. Irrationell är den eftersom det inte är den sakliga statistiken som skrämmer, utan för att jag betraktar det som något stort, hotfullt, okänt som närsomhelst kan slå ner klorna i mig eller i någon i min absoluta närhet.

Det här är knappast något jag är ensam om. Cancer är vår tids synonym för Döden. Och i vår sekulariserade samtid ökar rädslan för sjukdom och död konstant, trots att vi faktiskt botar fler cancersjuka än någonsin. Ju friskare vi blir och ju längre vi lever, desto mer fjärmade från det oundvikliga slutet på existensen blir vi. Vi vill inte bli påminda om vår dödlighet, och inget, inget är så bra på att påminna om det som en växande tumör. Vi vill inte ens säga dess namn – i SVT visas just nu på lördagskvällar dramakomediserien The big C. Det är en symptomatisk titel.

Cathy Jamison (Laura Linney) vänder upp och ner på sitt liv när hon får diagnosen malignt melanom. Hon kickar ut sin man, tar upp kontakten med sin bror, planerar att bygga en pool i trädgården, eldar upp en soffa, sätter igång med projekt ”rädda en överviktig tonårstjej”. Hon gör allt utom detta: berätta för sina nära om sjukdomen. I The Big C får den absurda komiken agera nödvändig säkerhetsventil, för egentligen är ingenting av detta roligt. Cathy är ett skolboksexempel på förträngningsmekanismer, hon låtsas så hårt det går att hennes melanom inte finns samtidigt som hon försöker leva sitt liv som om varje dag var den sista. Och det blir dråpligt när hon går bärsärk utan att någon fattar varför.

The Big C är långt ifrån den bästa tv-serien i en tid då högkvalitativa sådana görs på löpande band, men den säger något signifikativt om vår tid. Om hur vi förhåller oss till livets ändlighet och alla de faror som hotar att göra slut på det alldeles för tidigt. Vi vill inte veta av det. I min mammas gamla bok från Husmodersskolan, Gertrud Ingers Hemgiften från 1952, läser jag om likhandklädet. I skånskt sent 1800-tal hörde det till hemgiften, och bestod av tre långa handkläden som skulle användas vid kistbärningen. Innan dess skulle de hänga på sängen, och de syddes upp åt flickor redan när de var i koltåldern.
Alla dessa kvinnor som alltså gick och la sig med påminnelsen om sin förestående död i sängen – varenda kväll. Det verkar helt främmande i en tid då vi döper en tv-serie om en dödlig sjukdom till The Big C.

Fotnot: Fjärde delen av The Big C sänds först lördag 19/3 i SVT1.

* I söndags sändes dokumentären Elsie, Nancy och framgången i SVT, en berättelse om författaren Elsie Johansson och hennes liv och skriv. Elsie Johansson är så mycket som en utmärkt person, alltid eftertänksamt klok, kärvt snäll och blygsamt djärv. Det är en fröjd att se och höra henne. På SVT Play kan man göra det så många gånger man orkar ända fram till 5 april.
”The Big C är långt ifrån den bästa tv-serien i en tid då högkvalitativa sådana görs på löpande band, men den säger något signifikativt om vår tid.”