Var går gränsen för mediernas egenintresse?
Frågan ställdes i förra veckan av Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson, som undrade vad som egentligen händer med trovärdigheten när tidningar gör sig själva till nyhetscykelns nav. Martin Jönsson tog bland annat upp Expressens nyhetsrapportering om saker som visserligen kan sägas ha stort intresse för den allmänna publicistiska debatten (som att chefredaktören fällts
i hovrätten för att tidningens reportrar köpt vapen och att Drottning Silvia driver ett ärende mot tidningen i Pressens opinionsnämnd)  – men som kanske till största del ändå mest är av intern vikt. Martin Jönsson kommenterade utvecklingen så här: ”Rapporteringen i nyhetsärenden som berör medieföretag börjar mer och mer se ut som redaktionella tifo, med vilda applåder för den egna linjen och hån mot motståndarna. Även på nyhetsplats.” Expressens chefredaktör Thomas Mattsson var så klart inte svarslös och pekade i sin tur på att om detta nu var en försyndelse så kanske SvD heller inte var helt oskyldig. Själv tror jag att det vore hög tid att bredda synen på vad egenrapportering är. För om vi kikar på en av den senaste tidens mer uppmärksammade inhemska mediehändelser – alliansens möte i Annie Lööfs barndomshem i Maramö – får vi stora svårigheter att över huvud taget tolka vad som hände om vi inte också förstår att medierna allt oftare (och numera väldigt tydligt) producerar, skildrar och distribuerar händelser de själva skapar.

70 reportrar åkte alltså till Maramö för att realtidsuppdatera sin publik om vad som ”skulle komma ut av” en pr-strategisk teater som aldrig hade kunnat sättas upp som pjäs utan mediernas medverkan. Kritiken lät inte vänta på sig. Debattörer och politiker knorrade och Twitter fylldes snabbt med ironiska kommentarer.

Men Maramö var inte en isolerad händelse, den var bara så mycket lättare att upptäcka eftersom möjligheterna att utveckla mediedramaturgin var något begränsad – dramat hade bara ett möjligt utfall: att partiledarna skulle presentera något efter att ha varit instängda i ett visst antal timmar. Här fanns inga möjliga skurkar, inga förrädare, inga räddande änglar eller några andra av de roller som medierna normalt besätter sina pjäser med. Alltså fick man nöja sig med tomhet, vilket publiken märkte.

I ett något desperat försök att skapa drama avslöjade dock Aftonbladet med spelad förvåning att alliansen hade planerat vad de skulle komma fram till
i förväg. (Tänka sig!) Frågan för oss som mediepublik är dock hur vi hanterar mindre uppenbara mediehändelser av samma typ. För att de kommer att produceras, det råder det inga som helst tvivel om.

Fotnot: Anders Mildner är journalist inriktad på sociala medier och skriver regelbundet krönikor i UNT.