Han var 30 år när han för drygt två år sedan blev förbundets ordförande, den yngste någonsin. Men oerfaren var han inte. Han hade två ungdomsromaner bakom sig och debutboken från 2006, ”Jag behöver dig mycket mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”, nominerades till Augustpriset, fick det inte, men belönades med priset Slangbellan.

– Jag satt med i förbundets styrelse och hade arbetat författarfackligt för unga författare, när jag valdes till ordförande, säger han och öppnar dörren till våningen på Övre Slottsgatan i Uppsala.

Med sina två meter och en halv centimeter får han huka sig när han går genom dörren.

Basket?

– Nä, jag valde andra sporter, fotboll och löpning.

Vi sätter oss i ett rum som kanske kallas biblioteket. Bokhyllor, soffa, fåtöljer, soffbord. Katten Sasha går ut genom de öppna dörrarna till den lilla trädgården som hör till husets två lägenheter. Utsikt mot Geijersgården, från gaveln mot Pelle Svanslös röda lada.

Det har gått lite mer än ett år sedan familjen flyttade till Uppsala, där hustrun Elin Cullhed har sin bakgrund och där döttrarna Agnes och Eva nu ska få växa upp. Gunnar Ardelius tågpendlar till arbetet på förbundet. Och skriver gärna på tåget.

– Det där är mest för förvaring, säger han och pekar på skrivbordet i rummet bredvid där vi sitter.

Fast skriver gör han inte alls just nu.

– När en bok är klar, känner jag mig känslomässigt och språkligt uttänjd. Då försöker jag glömma bort allt jag vet om skrivande innan jag börjar på nytt.

Med halvdussinet böcker utgivna behöver han inte längre ha bråttom. Och den senaste romanen, ”Vill ha dig så illa”, är färsk i boklådorna. Man kan säga att den har Bob Dylans ”I want you” som soundtrack. En gammal låt värd att spelas när boken presenteras vid Bokmässan i Göteborg i september.

Ardelius ungdomsromaner, som likaväl är vuxenromaner, berättar om unga människors hudlöshet, skörhet, längtan efter närhet.

– Jag skriver om det jag själv är rädd för… som just närhet. Och om att inte riktigt höra hemma någonstans. I senaste boken bär alla personer, utom Beate, drag av mig själv. Beate har den grundtrygghet som jag inte hade med mig från början.

Med en bipolär pappa från Östermalm och en mamma från Ålands jordbrukslandskap var Gunnar Ardelius uppväxt en aning svajig, lite åt berg-och-dalbana till. Kanske orsaken till att han började röka som tolvåring och flyttade till Lysekil för att gå på gymnasiet, långt från familjen, men nära till vännerna.

– Jag utvecklade en känslighet, som barn gör för att överleva. En känslighet som plötsligt vändes till en tillgång när jag började skriva, säger han.

Bitar från hans eget liv dyker upp här och där i hans texter, små byggstenar, som det som finns bakom rutorna i Rubiks kub, den intellektuella trygghetsprylen som figurerar någonstans i en av romanerna, löpträningen (med eller utan verklighetens pappa), Liberiaerfarenheten (farfars, inte hans egen), klassmotsättningarna. Och allt vardagstrassel.

– Jag har förlåtit mina föräldrar för länge sedan. De gjorde så gott de kunde, säger han i förbifarten utan att gå närmare in på de eventuellt självbiografiska inslagen i romanerna.

Jag läser hans böcker, fascineras av hur väl han skildrar relationer; noterar hur författaren liksom har krupit under skinnet på sina personer.

– Jag försöker verkligen ta mina karaktärer på allvar, vara lojal med deras blick. Dialogerna är särskilt viktiga när man skriver för ungdomar. De måste kännas rätt trots att man inte skriver som folk pratar.

Farfars bror var författaren Lars Ardelius. Men någon glassfil in i författandet har Gunnar Ardelius inte haft. Det har handlat om utbildning och arbete. Dels har han läst litteraturvetenskap och pressvetenskap, dels gått den tvååriga författarutbildningen vid Göteborgs universitet och den tvååriga skrivarlinjen vid Biskops-Arnö.

– Mina tre första romaner skrev jag i samband med skrivarutbildningarna, säger han.

Just nu läser han en roman av en av sina skrivarkurskamrater: Therese Bohmans ”Den andra kvinnan”.

– En fin klasskildring!

Författare och bokläsare, men också Författarförbundets ordförande: vad säger han om Uppsala?

– En författartät stad. Ett Litteraturens hus vore på sin plats!