Gör ett drag, anteckna det och låt sedan anonyma med- och motspelare ta över. Bill-Ove Jonssons stora schackspel, med rutor av gräs och cement, utgör det naturliga blickfånget på Uppsala konstnärsklubbs sommarutställning Uppsala.doc. Med förhoppning om remi, som verket heter, är Jonssons bild av hemstaden Uppsala och ringar in mycket av det som återkommer hos de femton medutställarna. I schack, det mest pretentionsdrabbade av alla spel, ryms både bildningsidealen och deras antiteser i form av komplex, exkludering och världsfrånvända akademiska manér. I Uppsala dömer vi gärna efter utbildning och möter hellre universitetspoäng än människor, som konstnären själv förklarar i den pedagogiska presentationsfilm som har producerats till utställningen. Men i spelet finns på samma gång ett förutsättningslöst möte, en interaktion som riktar sig till nästa förbipasserande, vem det än må vara. Och i titelns förhoppning om ett oavgjort resultat finns också en försonande framtidsvision.

Platser är alltid eller i varje fall oftast möten. Vid sidan av Jonssons öppna möte visar Uppsala.doc ett otal variationer på temat. Berit Sahlström visar ett finstämt textilporträtt av den före detta politikern och feministen Britt Löfgren, förstärkt av en kort intervju som visas som text på en liten skärm. Krassimir Kolev pekar med det känsligt utförda porträttet Walaa på en mångkulturell stad. Keramikern Marianne Grandien har låtit kajorna flytta in det menageri som är hennes ständiga uttryck. Och Elin Forsell visar två naiva gestaltningar av positiv gruppdynamik i demonstrationståg.

En plats innebär inte bara möten med andra individer, utan också med det egna jaget. Eva Björkman visar 42 fotografier som följer ett träd på en innergård; höst, sommar, vinter och vår. Också utan kunskap om att gården utgör både barndomslandskap och samtid för konstnären osar bilderna av betydelse, även om jag parentetiskt sagt skulle föredra att alla bilder var beskurna på samma sätt (alltså utan tematiska eftergifter för fina motljuseffekter). Också Shaheena Akhlaques små stadsvyer och AnnaKarin Svenssons tolkningar av domkyrkans textila skatter bär en hint om det där självdefinierande mötet.

Av många tappningar på Uppsala är det egentligen bara turistbroschyrens marknadsföringsfiktion ”den lilla storstaden” som lyser med sin frånvaro. Uppsala.doc är planerad av Malin Lindström och Hanna Behr, och utställningen visar att Konstnärsklubben har allt att vinna på att engagera curatorer som inte verkar inom klubbens ramar, även om urvalet också här kunde vara snävare.

En personlig favorit bland Uppsalabilderna blir Henny Linn Kjellberg platsspecifika Gå vilse i Åhusets trädgård. Verket består av några rätt oansenliga keramiska plattor som bildar ett litet semimisantropiskt spår mellan ett par träd. Från just ingenstans på väg mot samma ställe. Alldeles bredvid Fyrisån och allt.