Staffan Hellstrand berättar historier - eller snarare fragment av historier i drömska snapshots, längtansfulla och sköra ögonblicksbilder som ibland kan påminna om dagsboksblad från en känslomässigt rusig tonåring. Detta intryck liksom förstärks av Hellstrands sångröst som för alltid har något pubertalt över sig. Hans nya album påminner om att han är en fin ordkonstnär, man blir oftast nyfiken på vad han berättar. Men musikaliskt har han svårt att ta sig ur det radioanpassade svenska popformatet. Texterna brinner, men musiken är för mycket mellanmjölk.

Bästa spår: ”Poeterna är helgonen”