Han är rolig, drastisk och väldigt personlig i serieboken "Livets ord – mina tio orimliga år som frälst". Projektet har vuxit, och blivit till två serieböcker, varav den första just har kommit ut och tvåan håller han på med.

– Jag kanske inte borde ha varit naken på den där bilden, säger Thomas Arnroth, när vi tittar på den serieruta som skildrar det där stora svarta hålet inombords.

Hålet som symboliserar själslig tomhet och kan få vem som helst att bli en sökare.

Artikelbild

När Thomas Arnroth var ung lät han sitt svarta hål fyllas av Jesus; en kväll när han låg i badkaret blev han frälst. Men när den inre tomheten försvann, förlorade han också en del av sin identitet. Så lätt blir man inte lycklig; inte den som är van vid ångest i magen inte.

Alltså – trots Jesus ingen superharmoni och det krattade manegen för medlemskapet i Livets ord.

Det märks att Thomas Arnroth fortfarande är en sökare, nästan varje mening han uttalar väger han betydelsen av; samtidigt som han associerar livligt hela tiden.

Vi träffas i gassande sol på en uteservering i Uppsala. Hit kommer han ofta - från Stockholm där han bor - trots att han under perioden i Livets ord kände att staden inte tyckte om honom.

Artikelbild

– Vi upplevde att alla i Uppsala hatade oss. Det hände att man blev hotad med stryk. Och värst under åren 1985-1986, då Livets ord fick mycket kritik i media samtidigt som församlingen expanderade. Jag har en kluven relation till Uppsala, säger han.

Men nu bor hans tre vuxna barn här och en serieruta om dem inleder boken: "Barnen är ungefär det enda bra med mina tio år i Livets ord".

Artikelbild

"Livets ord – mina tio orimliga år som frälst" är naken och utlämnande. Läsaren får lära känna den unga Thomas, till och med innan han var baby, sen genom barndomen och tonåren, ja tills han som 21-åring bestämde sig för att dra till Indien, gå i kloster och leva ett meditativt liv. Men det som förstörde resplanerna var en basketträning i hemstaden Norrköping där han möter en ung man som hittat ett kloster på billigare avstånd, nämligen Livets ord i Uppsala. Året var 1984 och nyfrälste Thomas Arnroth går med:

"Jag ville följa Jesus, och det bästa sättet att göra det verkade vara att följa Ulf Ekman" skriver han.

Artikelbild

Då var församlingen rätt okänd, knappt någon kände till den och det fanns inget internet fullt med information.

Men det var då. Nu har alla en åsikt.

Artikelbild

| Livets ord har Thomas Arnroth lämnat bakom sig.

– När man gått ur i Livets ord vill folk prata om det. Men de ställer alltid samma frågor, de vill veta mer om Carola eller få sina föreställningar besannade. Jag ville skriva av mig och ge en mer nyanserad bild, säger han.

Så när han fick en fråga från serieförlaget Galago om han ville göra en seriebok om sitt liv, svarade han självklart ja.

Att teckna sitt liv ger nog en roligare version, tänkte Thomas Arnroth, som tecknat från det att han var liten och såg sin chans att få uppfylla en barndomsdröm.

Vid 53 års ålder - när kommer nästa chans?

Karriären inom Livets ord började med Bibelskolan. Och då ingick att knacka dörr i Uppsala.

– Det var nog allas vårt gemensamma trauma. Under två års tid var jag ute varje onsdag, knackade dörr och blev aldrig insläppt till någon. Förutom en gång, då en äldre dam släppte in mig men ganska snabbt förstod jag av hennes sätt att prata att hon nog var senil, säger Thomas Arnroth.

Efter Bibelskolan fortsatte han sitt jobb som frilansjournalist och blev upphöjd i organisationen. Han fick en plats i ledningsgruppen när han utsågs till chefredaktör för Livets ords veckotidning Magazinet – för ett segerrikt liv.

Då ingick vardaglig kontakt med Ulf Ekman, vilket det blev början på slutet.

– Jag beslog honom med några osanningar, det började med småsaker, men jag märkte att han slirade på sanningen. Dessutom skulle han pilla i texter, småändra och kom, enligt mitt tycke, med taffliga lösningar, säger Thomas Arnroth.

Men att vara osams med sin chef, Ulf Ekman, var inte det allra enklaste. Thomas fick sluta sitt jobb som redaktör direkt och efter det kände han sig utfrusen av församligen.

– Ulf Ekman var smart och oantastlig eftersom han uppträdde som att han alltid hade Gud på sin sida. Det gav honom större kraft,

För att illustrera hur Ulf Ekman använde sin kraft tittar Thomas Arnroth mig stint in i ögonen och håller fast blicken så länge han pratar. Uppmärksamhet är ju trevligt men det är en lättnad när han blir sig själv igen och blicken normal.

Numera är Thomas Arnroth inte religiös längre. Relationen med Gud avslutade han fort, det tog ett par veckor efter att han hoppade av Livets ord. I fjol fick han priset, Årets journalist, för sitt arbete på den digitala tidsskriften, KIT.