Första tecknet på att vi lever i en ny tid är den utbyggda säkerheten vid entrén. Alla besökare får visa upp innehållet i sin väska. En av de unga väktarna förklarar att det har att göra med det ökade hotet om terrorattacker i Sverige. Utanför mässbyggnaden flanerar polismän.

Innanför är däremot saker och ting sig lika. En kakafoni av konkurrerande montersamtal. Trädgårdsodling blandat med delikatessostförsäljning. Möjligen är det så att majoriteten av dem som kommer till mässan är mer intresserade av det rika utbudet av samtal och föreläsningar som äger rum än av huruvida Nya Tider är där och om de i så fall är högerextremister, nazister eller vaccinationsmotståndare.

När man ska försöka sortera i det digra programutbudet är det alltid bra att försöka följa ett spår. För min del blir det en eftermiddag full av glödande engagemang för folkbildande läsning och litteratur. Det är nämligen, intressant nog, i det temat jag hamnar när jag söker mig till seminarier som gästas av deltagare från Uppsala.

Forskaren Ola Pilerot har på uppdrag av Länsbibliotek Uppsala och Länsbibliotek Dalarna skrivit en rapport om folkbibliotekens arbete med nyanlända. Det visar sig att 90 procent av bibliotekarierna tyckte att arbetet med nyanlända är viktigt. Biblioteken kan, betonade Ola Pilerot, bidra till integrationen genom att vara en unik plats där nyanlända och infödda svenskar möts, genom att erbjuda möjligheten att söka jobb digitalt och även stötta med översättning och administrativ hjälp.

Frågan är mer hur långt bibliotekarien ska sträcka sig i sitt yrkesutövande. Rapporten visar att personalen har stort behov av varandra som känslomässigt skyddsnät då de kan ställas inför att exempelvis behöva översätta dokument som är avslag på asylansökan.

En trappa upp samtalade bland annat ärkebiskop Antje Jackelén och Uppsalaprofessorn Caroline Liberg om Sveriges tradition av läsfrämjande, från påbudet år 1686 att alla svenskar skulle kunna läsa Luthers lilla katekes, till Läsrörelsens initiativ vid slutet av 1990-talet, att distribuera kvalitetsböcker för barn i McDonalds happy meal. "Vi pratar ofta om läsning som en rättighet", konstaterade Liberg, som forskar om läsprocesser, "men det handlar faktiskt i ett demokratiskt samhälle också om en skyldighet att kunna ta del av information och skönlitteratur."

Enligt henne visar de stora internationella mätningarna att svenska barn i dag kan läsa och återge fakta, men att de har svårare att läsa en längre text från början till slut och göra en övergripande tolkning.

Som en illustration av ett läsengagemang som på ett folkbildande sätt inkluderar både nyanlända, ungdomar och människor med funktionsnedsättning, fungerade seminariet som leddes av Ola Larsmo och som handlade om Uppsala Litteraturcentrum. Anisur Rahman, som kom till staden som fristadsförfattare 2009, driver projektet som strävar efter att vara en öppen, gratis, plattform för skrivande och läsande, där professionella författare möter amatörer. Det är ett på många vis dynamiskt och spännande initiativ, som dessutom inspirerat fler kommuner i landet att pröva modellen.

Jag får en varm känsla – exakt det här är vad mässan kan vara. Människor som brinner för både stor litteratur och läsfrämjande på gräsrotsnivå.

Innan jag går sticker Ola Larsmo till mig en helt färsk skrift, utgiven av svenska PEN: "Var finns demokratins språk?". Larsmo själv och ordförande Elisabeth Åsbrink visar i den Nya tiders starka koppling till naziströrelsen, förklarar han. Jag stoppar ner den i väskan med en lätt suck. Det blev en kortvarig flykt undan principdebatten.