Varför betygsätter kultursidorna film och inte teater? Album och rockkonserter men inte konst, litteratur och klassiska konserter?
Frågan har dykt upp då och då sedan jag började som kulturchef på UNT hösten 2009. Jag har aldrig funnit något bra svar. Ändå gör nästan alla svenska dagstidningar samma sak: sätter betyg på film men inte teater. På album men inte (alla) konserter. Den enda rimliga motiveringen är: tradition.

Den traditionen bottnar i en gammal uppdelning mellan ”nöje” och ”kultur”: film räknas till det förra och teater till det senare. Men vem kan i dag försvara den uppdelningen? Vem skiljer på Ruben Östlunds film De ofrivilliga som ”nöje” och Killinggängets Dramatenuppsättning som ”kultur”?

Visst finns det skiljelinjer inom kulturen. Inte minst mellan mer och mindre kommersiell kultur. Men dessa skiljelinjer går inom genrerna, inte mellan dem. Det finns både rockmusik och litteratur som är skapad för att tjäna pengar - liksom det finns både rockmusik och litteratur som är skapad av nödvändighet; för att någon har något att berätta, och vill berätta det på sitt eget sätt. Så föds originella estetiska uttryck och viktiga budskap som ökar människans förståelse för sig själv och sin tid.

Artikelbild

| Lisa Irenius, kulturchef UNT

Kultursidans uppdrag, som jag ser det, är att fånga upp kulturens samtal och själv bidra till dem. I det ingår att göra kvalificerade analyser och bedömningar av kulturella uttryck, och att skilja ut det intressanta.
Betygsättning kan ses som ett förtydligande av en kritikers värdering av ett verk. I kombination med rubrik och ingress är det en hjälp för läsaren. En visuell signal som är lätt att ta till sig. Betyg engagerar, får läsarna att säga emot, och på så vis stärker de det kritiska och kulturella samtalet. Betyg är också en form av kvalitetskontroll: de ger kritikern anledning att reflektera ytterligare kring sin bedömning och redaktören en möjlighet att jämföra textens budskap med betygets.

Men betyg kan också ses som en förenkling. Ett falskt sken av exakthet i en värld av subjektivitet; en omöjlig översättning av kvalitet till kvantitet. Betyg kan bli begränsande och styra skribenten mot en värdering av verket fastän det finns en mer intressant diskussion att föra. De kan också styra läsaren mot en alltför flyktig läsning. Dessutom är de godtyckliga: Hur kan en lokal förmåga få en femma medan en internationell storhet får en trea? Vilken norm gäller egentligen?

Eftersom betyg förknippas med ”nöje” får de också tjäna som en symbol för en allmän ”nöjesfiering”, i den eviga debatten om ”kritikens kris”. Därför ställer till exempel kulturjournalisten Oscar Hemer ”resonerande analys mot rapsodisk betygssättning” i den nyutkomna antologin Kulturjournalistikens gränser. Men varför måste betyg och analys ses som varandras motsatser? Är ett förtydligande nödvändigtvis förenklande - och är det alltid dåligt? Hur påverkar betygen texterna och läsningen? Tänk om ett betyg får fler att ta del av en analys?
Och så kan man fortsätta dividera, fram och tillbaka. För och emot. Inte för att betyg i sig är så himla intressant, utan för att de konkretiserar viktiga frågor som rör kritik.

Kulturjournalistiken får aldrig bli för tvärsäker. Den måste vara nyfiken, pröva nya former och undvika att bli förutsägbar. Under det mottot inleder vi i dag ett litet försök: under en månad sätter vi betyg på allt vi recenserar på UNT:s kultursidor. På konst, litteratur, teater och klassiska konserter precis som film, album och rockkonserter. (Betygsskalan vi använder är densamma som tidigare, se här intill).

Kanske lyckas vi nå fram till en mer konsekvent syn på betygens vara eller icke vara. Men försöket är också en förevändning för att få diskutera kultursidans kärnverksamhet: kritiken. Även om vi landar där vi började blir vi säkert lite klokare på vägen.

Under tiden behöver vi din hjälp: sätt betyg på betygen! Godkänt, bra - eller riktigt uselt? Kommentera gärna den här krönikan och sätt kajor på vårt betyg i artikelfrågan nedan,  eller hör av dig till kulturredaktionen.