Jag minns ett tillfälle då jag precis läst ut en av böckerna om Harry Potter, och ensam strövade omkring i Storvretaskogarna, där jag är uppväxt. Jag önskade att de skulle vara lite mer som Den förbjudna skogen med enhörningar och hoande ugglor, och lite mindre av vanlig trist svensk skog.

Detta var över tio år sedan, men kanske är det nu jag ska få min tonårslängtan uppfylld. Storvreta fritidsgård har nämligen förvandlats till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Unga fans har rest från hela landet för att få leva ut sin vurm för den magiska världen, och dela den med andra likasinnade på konventet Riddikulus 2013. Själv är jag en mugglare, det vill säga en person utan magiska egenskaper, men får trots det vara med i klassrummen där det står ämnen som trolldryckskonst och skötsel av magiska djur på schemat.
− Dispectum! säger My Nilsson och sveper med sin trollstav framför resten av klassen.

Det är redovisning i trollformellära och eleverna har blivit uppdelade i olika grupper som alla ska uppfinna nya trollformler. De flesta bär sina vanliga kläder men någon har svept in sig i en mantel och andra har halsdukar med sina elevhemsfärger. Gruppen Myrtles toalettungar redovisar just nu en formel som kan få föremål att börja tala.
− Formeln uppfanns av Greta Hägersten, en 86-årig liten dam som bodde ute i skogen. Hon kände sig väldigt ensam och ville ha någon att prata med så hon förtrollade sina saker. Men hon kom aldrig på någon motbesvärjelse så sakerna störde henne hela tiden, fortsätter My Nilsson.

Artikelbild

| Alva Damberg i blindbocksleken "Varulven".

I Hogwartskorridoren träffar jag på Björn Lindgren, insvept i en stor guld- och rödrandig mantel, elevhemmet Gryffindors färger. Han har rest från Nyköping och detta är hans fjärde Harry Potter-evenemang bara i år.
− När jag började läsa böckerna var det som en befrielse. Jag hade en jobbig barndom och bodde på internatskola, och Harry Potter blev en helt ny värld att försvinna in i. När jag första gången var med på ett evenemang, en Harry Potter-inspirerad julbal, kände jag samma glädje som över böckerna. Människorna är så snälla och det finns alltid någon att prata med.

På frågan om han aldrig tröttnar på den glasögonprydde trollkarlen svarar han ett smått upprört NEJ.
− Det finns så otroligt mycket att upptäcka. Jag kommer alltid att älska Harry Potter.

I Stora salen står lunchen uppdukad och alla elever sitter uppdelade i respektive elevhem. Hogwartslärarna övervakar framme vid honnörsbordet. Själv slår jag mig helt ovetande ner vid ett av borden och får reda på att jag hamnat i Slytherin, elevhemmet där de flesta onda trollkarlar gått, däribland storskurken lord Voldemort.
− Jag har alltid gillat Slytherins färger (grönt och svart) och jag gillar många av karaktärerna. Alla är absolut inte onda, de har även många drag som är bra, som att vara ambitiös till exempel, säger Tua Lövendahl som sitter bredvid mig.

Efter att jag har fått svara på frågan vilken färg min tandborste och min soffa har (blåvit respektive ljusbrun) får jag dock veta att jag borde sitta hos elevhemmet Ravenclaw. Efter några timmar inom dessa fyra väggar blir det uppenbart att här finns en otrolig mängd Harry Potter-kunskap samlad. Men trots alla utklädnader, utsmyckningar och lustiga namn är Riddikulus 2013 inte en tillställning för lajv och rollspel. Snarare handlar det om att få vara sig själv, enligt aktivitetsledaren och läraren Hanna ”Hooch” Rosén.
− Här kan nördar träffas och lära känna varandra, men inte i roller utan som sig själva. Och många Harry Potter-fans drömmer ju om att få gå på Hogwarts och då kan vi hjälpa till att uppfylla den drömmen.

Artikelbild

| Lisa Larsson.

Efter en lektion i trolldryckskonst där eleverna får lära sig att göra botemedel mot bölder, lämnar jag den magiska världen och beger mig ut bland mugglarna. Någonstans bland träden hörs hoandet från en uggla.