Det finns få landskap som litterariserats i samma höga utsträckning som det inre av Västerbotten. Med hjälp av författarskap som Sara Lidmans, P O Enquists och inte minst Torgny Lindgrens har de djupa västerbottniska skogarna, med dess glest utspridda små byar, förvandlats till ett närmast mytologiskt landskap. Hjoggböle, Missenträsk och Inreliden framstår lika mycket som orter på en fantasins diktade karta som de verkliga platser de faktiskt är. Västerbotten har med åren blivit ett finlitterärt fantasilandskap, ett norrländskt Narnia om man så vill.

Så när Nikanor Teratologen skandaldebuterade med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen 1992 var det i ett litterärt väletablerat landskap Niclas Lundkvist (som Teratologen egentligen heter) lät sina groteska historier utspela sig i. Samtidigt skapade Teratologen en alldeles ny plats på den norrländska litteraturkartan. Och en av de mest särpräglade, rent av omöjlig att glömma, hur enträget man än försöker. Ty har man en gång satt sin fot i Hebbershålet, där Morfar i en sadistisk symbios bor tillsammans med sitt lilla pyre, glömmer man det aldrig. Hebbershålet är nämligen inget annat än ett materialiserat helvete på jorden, spelplats för några av de våldsammaste och mest fasansfulla vidrigheter som över huvud taget skildrats i litterär form. Berättelsen om hur Morfar och det elvaåriga Pyret lustmördar, våldtar och kannibaliserar sig igenom det västerbottniska inlandet är, hur man än väljer att förhålla sig till det kroppsvätskestänkande barbariet, helt unik i sin fullkomligt hämningslösa nihilism. De två böckerna om Morfar och Pyret är helt enkelt ett blodigt stycke svensk litteraturhistoria.

När Norstedts gav ut den första av Teratologens Kågedalsskildringar väckte den också mycket riktigt en hel del förskräckt uppmärksamhet. Spekulationerna om vem som kunde ligga bakom den underliga pseudonymen (teratologi är läran om missbildningar) gick åt olika håll. De tre ovan nämnda västerbottniska giganterna förekom samtliga i gissningsleken, även om alla spekulationer kom på skam då det visade sig att Teratologen i själva verket var en okänd debutant. Vad det dock inte rådde någon större tvekan om var att Äldreomsorgen i övre Kågedalen var något av det mest smaklösa och kontroversiella som getts ut av ett stort svenskt förlag. När uppföljaren, Förensligandet i det egentliga Västerbotten, några år senare hamnade på Norstedts bord fegade förlaget ur. I stället blev det till slut det då ännu unga förlaget Vertigo som gav ut uppföljaren, tillsammans med en så kallad folkupplaga av den första boken. Sedan dess har Teratologen med åren uppnått en mytomspunnen kultstatus. De flesta har hört talas om honom, få har läst honom. Nu ger så Vertigo ut båda Kågedalsböckerna i en samlad utgåva, med illustrationer och ett antal efterord.

Även om den chockverkan som uppstod när Teratologens debut slog ner som en bomb på den svenska parnassen inte går att återskapa (som läsare är man ju nu beredd på de vidrigheter som ska komma och kan någorlunda stålsätta sig) så är det fortfarande en omskakande, för att inte säga omvälvande, upplevelse att kliva in i Teratologens universum. Denna omtumlande känsla kommer sig främst av att texten konstant slår undan benen på läsaren. Och på sig själv. Detta har inte bara med den ibland fullkomligt obegripliga dialektala rotvälska som romanerna är skrivna på att göra, utan främst med att det i stort sett är omöjligt att utvinna någon som helst mening ur texten. Teratologens värld är alltigenom anarkistisk, att befinna sig i den är att vandra över ett gungfly av stinkande exkrementer. Kågedalen är kaoset innan kosmos. Här finns ingen ordning, inget upp och ner, bara ett konstant tillstånd av våldsam laglöshet. Det gäller inte bara det rent fysiska våldet. Även Morfars spränglärda och till världslitteraturen ständigt refererande tirader, som nästan alltid utmynnar i fastslåendet av det judiska folkets och det kvinnliga könets underlägsenhet, är ren uppvisning i självmotsägande meningslöshet.

Ändå handlar det inte, som Stig Sæterbakken skriver i sitt efterord, någonsin om ironi. Snarare melankoli. Och det är här det uppstår en underlig och närmast mirakulös skönhet hos Teratologen. För på något egendomligt vis pekar Teratologens text, i all sin utsvävande sadism, vidare mot allt det som den själv är i total avsaknad av: empati, medmänsklighet, mening, kärlek. I Kågedalen är ondskan och våldet, om än allt för verkligt, i själva verket ingenting annat än tomhet. För vad är ondska om inte total brist på kärlek, våld om inte total avsaknad av ömhet?