Myrbergska gården ligger vackert inbäddad i det färggnistrande lövverket högst upp på Geijersgatan i Rickomberga. Här bor ett 50-tal äldre, vissa med demens, andra med enbart omsorgsbehov. Det är förmiddag och på plan två i byggnaden pågår förberedelserna inför akos och Grosses allsångskonsert.
Boende, personal och en del anhöriga börjar samlas. En som redan skaffat sig en bra plats är Birgitta Spång som nyss avslutat en förmiddagsfika. Hon har bott på Myrbergska i ett år ungefär och visar redan före konserten att hon är van att ta ton. På oklanderlig franska river hon av några takter ur "Je ne regrette rien" till akos ukulele-ackompanjemang.
– Jag älskar att sjunga, det är bra både för själen och kroppen, säger Birgitta Spång och ögonen lyser på henne.
Tidigare sjöng hon i Helga trefaldighets kyrkas motettkör och Camerata Englund. Då handlade det mest om äldre kyrklig musik. Fast egentligen beskriver Birgitta Spång sig som något av en allätare. Hon sjunger det mesta även om det inte blir lika mycket av den varan nu som tidigare i livet.
– Jag saknar verkligen att sjunga i kör. Jag minns hur glad man kände sig efter en repetition, säger Birgitta.
När allsången väl kommer i gång och det blir dags för Alice Tegnérs "Sov du lilla videung", är det till henne som ako vänder sig.
– Du kan väl andra versen, Birgitta, ler ako och går fram till sångfågeln i rullstolen med mikrofonen i högsta hugg.
Det blir förstås en enkel match för Birgitta Spång. Hon kan både den texten och många andra texter utantill.
För ako och Grosse är spelningen på Myrbergska dagens första. Efter lunch ska de till ett boende i Sävja och köra samma program. Under några veckor i oktober är duon nämligen ute på en turné som omfattar Uppsala kommuns samtliga äldreboenden. De 40 minuter långa konserterna består av sånger som "alla" känner till, från Alice Tegnér via Taube till Abba och Ted Gärdestad.
– Det är nog det största enskilda projekt vi någonsin gjort. Inspirationen kommer från vårdarsång som egentligen är en terapeutisk metod med syfte att skapa lugn i vardagen för demenspatienter och förbättra samarbetet mellan vårdare och vårdtagare, berättar Karin Hedvall på Kultur i vården vid Bibliotek Uppsala.
Till Uppsalaprojektet hör också en cd och ett häfte med samma sånger som framförs live. Tanken är att de boende och personalen ska skaffa sig en gemensam repertoar och att det ska bli fler tillfällen till allsång i vardagen.
Ako och Grosse är eniga om att spelningarna är roliga och känns viktiga. De är övertygade om att den inneboende kraften i sången och musiken har positiva effekter. Och det märks att duon njuter av att se glittret i ögonen och sprittet i benen hos publiken när låtar som "Varm korv boogie", "En kväll i juni" eller "Flickorna i Småland" känns igen.
På många av äldreboendena, inte minst Myrbergska, har de också god hjälp av personalen. Många bjuder på sig själva, dansar och har en trevlig stund tillsammans med de gamla. Då spelar inte rullstolar, rollatorer eller demens så stor roll.
Efter de två extranumren gör Olle Larsson från Nolmyra utanför Björklinge tummen upp. Han fyller 100 om två år och har ett långt liv som speleman bakom sig.
– Jag har nog spelat på de flesta av scenerna i Uppland, säger han och riktar en uppmaning till ako och Grosse innan de lämnar Myrbergska:
– Fortsätt spela och sjung!
