De flesta människofötter kommer i ungefär samma skepnad: längst fram har vi tårna, längst bak har vi hälen. Vi kan gissa att även Virginia Woolfs fötter såg ut så. Ungefär. Problemet var att Virginia Woolf hade kvinnofötter och därför hindrades dessa, under ett besök på universitet i Cambridge, från att beträda en gräsmatta på campus. Faktum är att hennes kvinnofötter förbjöds från både gräs, kapell och bibliotek.

Dessa inskränkningar beskrivs i den klassiska essän från 1929, "Ett eget rum". Essän, som handlar om de materiella förutsättningarna för kvinnligt skapande, gav oss bland annat detta klassiska citat: ”En kvinna måste ha pengar och ett eget rum om hon skall kunna skriva romaner”.

När essän i år firar 90 år skulle nog de flesta konstatera att kvinnor, i synnerhet i väst, har tillgång till både rum och pengar, och att kvinnofötter dessutom fritt kan stövla runt på de flesta gräsmattor. Ändå konfronteras vi ständigt av skapande kvinnors berättelser om formellt öppna dörrar som ändå är igenbommade. "Det rosa täcket", som Nina Björk skrev om, kväver alltjämt.

Artikelbild

| Man behöver inte färdas till Frankrike för att studera konsten att tysta skrivande kvinnor. Även i Sverige får kvinnliga skribenter ta emot hot och hat.

”Tystnadens historia är central i kvinnornas historia” skrev författaren Rebecca Solnit i essäsamlingen Alla frågors moder och det tycks krylla av tjänstvilliga själar som vill göra historien gällande igen. Ett färskt exempel kommer från februari – många minns kanske nyheten om Ligue du LOL; en hemlig herrklubb i Frankrike bestående av manliga författare och journalister, av vilka många officiellt titulerade sig feminister, som trakasserade, hånade och hatade kvinnliga kollegor via sociala medier med pornografiska memes, våldtäktsskämt och uthängningar under nästan tio år.

Men vi behöver verkligen inte färdas ända till Frankrike för att studera konsten att tysta skrivande kvinnor. Även i Sverige kan kvinnliga skribenter få dörrar nedsmetade med dödshot skrivna i bajs och få hem paket med djurkadaver, något spelskribenten Paula Fenjima Manrique erfor. Maria Sveland skrev en hel bok i ämnet, "Hatet" från 2015.

Men ibland – och kanske egentligen svårare att torka bort än bajs på dörren, är motståndet som är subtilt och ogreppbart. 2016 skrev Sara Abdohalli en krönika i Göteborgs-Posten om hur många kvinnliga pennor plötsligt tystnar, systematiskt motarbetade: ”Alltid är det något som inte fungerar när en kvinna skriver, hon är för högljudd eller för lågmäld, för duktig eller för kaxig. Könet går före texten” skrev Abdohalli.

Emma Molins uppmärksammade Groteso-avsnitt från 2017 visar hur ett sådant stillsamt röjande kan gå till. I avsnittet Ladies night, där Molin precis som i verkligheten är gruppens enda kvinnliga manusförfattare, bryts hon sakta ner av manusgruppens män tills hon självmant slutar.

I dagarna vittnade dessutom Uppsalabördiga författaren Lawen Mothadi i ett Facebookinlägg som snabbt blev viralt om hur hon upplevde att hon manövrerades ut från sitt eget filmprojekt, marginaliserades på det där raffinerade sättet som saknar lexikon. Hon skriver: ”Jag insåg att jag var utsatt för något som det inte fanns ett gemensamt språk för. I alla fall inte ett gemensamt språk utanför min krets av vänner som kunde placera det hela i ett större sammanhang. (För detta är jag evigt tacksam feminismen.) Här någonstans slog den djupa känslan av isolering rot i mig. Jag kände det som att jag höll på att tappa fotfästet.”

Sedan handlar det om det så kallade livspusslet. Kvinnor tar ut mer föräldraledighet, vabbar när barnen är sjuka och utför dessutom en timme mer om dagen obetalt arbete än sina män. I sin roman Avd för grubblerier, om en kvinna med författarambitioner som får läggas på hyllan när kolikbarn och vägglöss kommer emellan, skriver Jenny Offill såhär: ”Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.”

Meg Wolitzers uppmärksammade, och nyligen filmatiserade, roman "Hustrun" nuddar vid något liknande, en kvinna med egna skaparambitioner som istället får agera redigerande Vera åt ett manligt konstnärsmonster.

Jag vill egentligen inte klampa in i Woolfs klassiska, 90-åriga citat och begå helgerån men en revidering kunde låta såhär:

En kvinna måste ha pengar och ett eget rum, kollegors respekt, en skyddad adress för att freda sig från kadaverpaket, pansarhud och kanske, för säkerhets skull, pepparspray.