Han startade det hela som ett roligt inslag på sin hemsida, som sedan svällde ut allt mer.

– Jag har aldrig fått så många reaktioner på min hemsida som när jag började detta projekt. Och då kände jag att det nog borde ges ut i bokform också och fick ett erbjudande om det, säger Peter Englund.

UNT träffar honom på hans stamfik i Uppsala. Att det är ofta han sitter där framgår direkt av öppningsreplikerna: ”Jag tar det vanliga” följt av ”Och en doggybag som vanligt?”. Och visst, utan att nämna kaféet vid namn så kan man förstå vilket, eftersom man behöver något för att ta med sig det man inte orkar äta upp. Någon kaffedrickare är han dock inte, utan det blir te. Då är han ändå uppvuxen i nordligaste Sverige.

Artikelbild

| Oas. Peter Englund tillhör stamgästerna på ett av stadens kaféer där han avnjuter te och jättebulle.

Här på kaféet brukar han sitta och jobba, hitta inspirationen. Och det har han gjort nu. Även nästa år kommer en till del av hans utökade ”Stridens skönhet och sorg”, nu med viss tonvikt på Japans mer undanskymda roll i första världskriget. Och året efter ska det också komma en bok, förstås med namnet ”1918”. Men efter fem volymer får det räcka, ”även om det vore roligt att skriva om det intressanta efterspelet av Versaillesfreden”. Han säger också att jobbet på den bokserien var lite av hans andningshål som ständig sekreterare.

Nya boken ”Jag kommer ihåg” är ett högst annorlunda projekt jämfört med hans historiska böcker. Efter en bilresa med sin far där de talade minnen från barndomen tänkte han att det var dags att ta tag i de minnesfragment som for omkring i tankarna.

– Det tog så hårt att när vi skulle prata om när den första färg-tv:n kom så tittade han på mig och sa, ”Peter, jag minns faktiskt inte, verkligen inte minns det”. Då förstod jag att man inte ska vänta med att ta tag i sitt förflutna.

Det hela var inte så märkvärdigt från start, även om han inspirerades av Georges Perec – vars ”Je me souviens” från 1978 som i sin tur var inspirerad av Joe Brainards” I remember” från 1970.

Artikelbild

| 39 ÅR SEDAN. Gymnasiet, Tallboskolan, i Boden 1977: Peter Englund, Gunnar Vallgårda och Peters bror Mats Englund

– Jag gjorde det på enklast tänkbara sätt. Jag satte mig helt enkelt och tog tag i de tankar som kom, utan att censurera mig själv eller förbättra saker. Även små obetydliga saker kan leda in på något viktigare.

Resultatet blev 658 minnen om högst 350 tecken per styck som alla inleds med boktitelns ”jag kommer ihåg”. Det har blivit en salig blandning av högt och lågt, från de första minnena till puberteten. Han har försökt skriva på utan att censurera, men vill heller inte hänga ut ”oskyldiga”.

Artikelbild

| Priser. Peter Englund tar emot ett av många priser. Nu delar han själv ut dem.

– Lite pinsamt kan det ju vara emellanåt. Mina föräldrar och syskon har läst det hela, men jag känner mig lite tveksam hur det ska kännas om mina barn läser.

Det är klart att det kan vara svårt att bedöma pinsamhetsfaktorn i att veta när och hur pappa fick sin första ejakulation.

Artikelbild

| Minnesstund. Nej, det är ingen tänkarpose, Peter Englund studerar takmålningar.

– Jo, fast, äh, alla män minns sin första.

Han säger att minnesforskningen visar att man minns mer av barndomen när man blir äldre, så att han skriver den här boken just nu kanske inte direkt är någon tillfällighet. Kanske beror det också lite på att han varit hemma mycket med minsta barnet som snart fyller fyra år.

Artikelbild

| 22 år sedan. En något yngre Peter Englund funderar över vart livet ska föra.

– Inte minst tror jag boken kan fungera som inspiration för andra att göra samma sak.

Det kan ju på vissa sätt likna att skriva sina memoarer, men där värjer han sig.

– Det var aldrig tanken.

Inte heller har han haft någon lust att skriva en renodlad roman. Annars brukar ju debutanter först behöva skriva av sig uppväxten innan den kan gå vidare. Han säger också att han hade en lycklig barndom så det är inte den han är ute efter att revanschera. Fast nu är ju inte Peter Englund direkt någon debutant. Han har ju ett antal succéer bakom sig om man säger så.

Han har fått mer tid för att skriva sedan han lämnade över till Sara Danius att vara ständig sekreterare i Svenska Akademien. Det var aldrig någon större hemlighet att han tyckte att det var ett slitsamt jobb. Visst hade han varit reservofficer, men att leda dessa starka viljor var ändå något helt annat. Pendlingen Uppsala – Stockholm och flytten från landet vid Rasbo in till centrum slet också. Lägg till en ny familj och små barn och man kan förstå att han överlämnade med en viss lättnad.

Något han kanske är extra glad över i dessa dagar då det har blåst ordentligt efter att man tillkännagav att Bob Dylan skulle bli årets Nobelpristagare i litteratur. Självklart försöker jag pressa honom på lite insiderinfo om valet och efterspelet. Men han tiger lojalt.

– Det var det som man var mest rädd för som sekreterare, att någon ledamot skulle börja frihjula.

Någon så kallad Dylanman är han inte heller, han tillhör inte dem som ”förstört” festerna med att hjälpligt sjunga hans låtar

– Jag kom aldrig längre än ”Smoke on the water” på gitarren, ler han.

Den Nobelpristagare som ligger honom varmast om hjärtat är Svetlana Aleksijevitj, kanske just för att han är historiker i botten.

Det är alltid en upplevelse att intervjua Peter Englund. Förutom att han är en levande faktabank i historia är han en trevlig person och har ett brett kunskapsområde även utanför sitt ämne. Vi hinner med en hel del under samtalet. Inte minst förenklas ju förstås samtalet av att vi är i ungefär samma ålder. Han säger att han kan få förklara lite mer hemma då hans fru är yngre, inte minst när det gäller musikaliska minnen.

– Vem har till exempel koll på Carli Tornehave idag, skrattar han.