För en tid sedan tittade jag igenom bokförlaget Daidalos hemsida och slogs av den text som introducerar Carl Schmitts Det politiska som begrepp. I annonsen står det att Schmitts ”kompromisslösa tänkande har […] fascinerat många, också till vänster, och de senaste decennierna har det stått strid om vem han egentligen var”. Är det möjligt att någon på allvar tvivlar om vem Schmitt var, undrade jag och beställde hem Daidalos utgåva.

I boken ska särarten av det politiska förklaras. Enligt Schmitt konstitueras det politiska av ett ”existentiellt faktum”, nämligen den kollektiva uppdelningen i vän och fiende som kännetecknar varje statsbärande folk. Framför allt utpekandet av en yttre fiende är centralt då detta möjliggör staten som just en politisk enhet. Krig, faktiskt eller potentiellt, är det politiskas väsen enligt Schmitt. Liberal demokrati som en politisk ordning avvisas då liberalismens inbyggda humanism (tron på universell mänsklighet och det mänskliga) strider mot ”det faktiska” och icke-moraliska behovet av en kollektiv fiende.  

Rättsfilosofen Carl Schmitt var en av de mest betydelsefulla apologeterna för den nazistiska regimen i Tyskland. Borde detta spela någon roll när vi läser hans skrifter? Inte enligt professor Carl-Göran Heidegren som i sin introduktion till Det politiska som begrepp skriver att Schmitt rimligen aldrig skulle ha kommit att associeras med Hitler och nationalsocialismen om han hastigt hade avlidigt i januari 1933 (Schmitt blev medlem i NSDAP i maj 1933). Jag hävdar bestämt att det Schmitt författat före 1933 räcker mer än väl för att han för all framtid kommer att associeras med Hitler och nationalsocialismen.

Att Schmitts kritik av liberalism innebär en del intressanta iakttagelser eliminerar inte det faktum att han explicit försvarar tesen om det politiska som en sfär bortom moralen. Schmitt menar att det politiska inte kan begreppsliggöras med hjälp av kategorier från andra områden, till exempel ekonomin eller moralen. Fienden är den som konstituerar politiken och i och med det även staten, men den politiska fiendskapen har ingenting med moralen att göra, lika litet som vänskapen inom det politiska. Så pekas till exempel Ryssland ut som Europas konstituerande (existentielle) fiende, en fiende som är nödvändig för de europeiska statsbildningarna.

Att Carl Schmitt ser det politiska som en sfär bortom moraliska kategorier är inte någon nyhet. Konsekvenserna av den typen av politiskt tänkande har inte minst Tysklands historia visat. Det som däremot förvånar mig är att Schmitts recensenter inte tydligt tar avstånd från hans fascistoida cynism. Heidegren i sin inledning till Det politiska som begrepp, liksom Böckenförde i sitt efterord, anstränger sig för att förklara Schmitt. Böckenförde skriver uttryckligen att han inte avser att diskutera teorins ”för- och nackdelar”. Istället för en kritisk konfrontation med Schmitt erbjuds läsaren hjälp att förstå hans verk. Detta är oacceptabelt. Schmitt har inspirerat och inspirerar fortfarande högerextremism och grova former av nationalism. Att också vänsterteoretiker vänder sig till honom för att hämta en inspiration för kritiken av liberalism gör inte saken bättre. Sådan exploatering av Schmitt suddar bort en avgörande skillnad mellan marxistisk vänster, som en i grunden humanistisk ideologi, och olika former av rasism som är dess raka motsats.

Det politiska som begrepp är ingen svår text att förstå. Däremot är det en text som måste bemötas kritiskt. Schmitt ansåg aggressionen vara det politiskas väsen. Att det politiska inte kan underställas moraliska kategorier menade Schmitt vara ett slags faktum och denna inställning ändrade han inte ens efter andra världskriget. I Det politiska som begrepp står det att läsa: ”Vilka tekniska medel som ska användas i striden, hur armén ska organiseras och hur stora chanser man har att vinna kriget är likgiltigt så länge det politiskt enade folket är redo att kämpa för sin existens och sitt oberoende utifrån den politiska enhetens eget beslut om vari oberoendet och friheten består”.

Att det i dag är möjligt att skriva om Schmitt utan att gå i polemik mot hans antihumanism är för mig obegripligt. Schmitt har fel när han hävdar att endast fiendskapen ger politiken dess speciella innebörd. Politiska konflikter och politisk makt kan både förstås och beskrivas på betydligt mer nyanserade sätt.

Framför allt kan inte politiken studeras i en cynisk abstraktion från moralen. Att en del forskare anser det vara möjligt att introducera Schmitts tänkande utan att kritiskt analysera dess politiska och moraliska implikationer måste därför uppmärksammas. Det politiska har sin särart, den liberala demokratin har sina svagheter, men den konstruktiva politiska energin kan uppstå och uppstår ur människans och samhällets längtan efter rättvisa. Att inte bemöta Schmitts tes om att det politiska står bortom moralen är alltså farligt nära att avsäga sig det egna moraliska ansvaret.